Bakgrund


Vår lilla bys och dess tre hemmans historia går långt tilllbaka i tiden. Under en lång period var jorden i frälseägo och sköttes huvudsakligen av landbönder. Trakten utsattes också för härjningståg och under stora ofreden brändes säteriet ner och ägaren Sigfrid Poitz d.y. kastades bakbunden i lågorna. År 1907 övergick hemmanen i självägande bönders ägo och 1916 köpte min morfars far och hans svåger Nedergård och granngården Övergård gemensamt, för att sedan bygga upp två nya, nästan identiska gårdar.
När byggnaderna var uppförda drog de lott och Nedergård tillföll min morfars far, Frans. Han fördubblade markinnehavet genom att köpa ett hemman i grannbyn och var den förste i trakten att köpa traktor, en Fordson. Våren 1930 avled han plötsligt, bara 38 år gammal, och morfar och hans syster fick som mycket unga, 16 och 18 år, ta över ansvaret för gården. Morfar var också intresserad av att utveckla jordbruket och prova nya metoder. På 1950-talet kom en ny mekaniseringsvåg, mjölkkorna såldes och man riktade in sig på spannmålsodling. Det köptes en självgående skördetröska, torken förnyades, kalluftstork installerades, silon byggdes och nya odlingväxter kom med i bilden. Man odlade t.ex. höstrybs för första gången 1953, senare ersattes den av vårrybs. Idag talas det igen om hur höstrybsen kunde vara att bra alternativ, speciellt på ekogårdar. Kanske något för oss att gå tillbaka till?
Morfar skötte gården till 1982, då min mor och far tog över. Mamma omkom två år senare. Tiden gick och trettio år senare var det igen aktuellt med generationsväxling. Vid årsskiftet 2012 tog jag över gården och nu är det min tur att prova nya metoder.


Jordbruket genomgick stora förändringar under 1900-talet, främst p.g.a. mekaniseringen förstås. Inträdet i EU 1995 innebar också stora omställningar. Producentpriserna har sjunkit drastiskt, vilket kompenseras med olika arealbaserade stöd. Det här innebär ju i praktiken att det inte är så motiverande att eftersträva högsta möjliga skörd. Priset på bränsle och olja är skyhögt, samma gäller konstgödseln och växtskyddsmedlen. Man måste hela tiden överväga om insatsen man menar göra på åkern är värd priset. Lönar det sig att hoppa i traktorn eller inte? Blir skörden så mycket bättre att det täcker utgifterna som arbetet för med sig? Oftast inte, eftersom priserna per ton spannmål är vad de är. Ändå kan man inte bara ligga tillbaka och vänta att stöden betalas ut. Det är en evig balansgång.

Som jag skrev tidigare, tog jag officiellt över gården vid årsskiftet. Planeringen däremot, inleddes nog ca ett år tidigare. Det nya året och livet som jord- och skogbrukare inleddes med skogsarbete. Personligen kan jag inte ta äran för det, utan får lyfta på hatten för min flitige sambo, som trivs i skogen. Det gör jag också förstås, men de tyngsta jobben är jag nog tvungen att överlåta åt honom. Röjning och gallring är arbeten det verkligen lönar sig att göra själv, om man bara har möjlighet.





När föret inte mera tillät skogshuggning var det dags för vedlagning. Vi värmer huset med ved och det behövs en hel del för att hålla värmen uppe om vintrarna, så Fresia hålls varm på köksspisen och kråkorna inte heller behöver frysa! När man eldar i ett gammalt hus får man ju alltid räkna med att en del går åt kråkorna, men vad gör nu det.

Medan husvärden var i skogen och på vedbacken planerade jag vårbruket och gick på eko-odlingskurs. Som nybörjare är det mycket att sätta sig in i och speciellt för en som inte är så värst matematiskt begåvad, känns det lite nervöst att räkna utsädesmängder och göra beställningar. Stödansökningsblanketterna var ju också ett kapitel för sig, men till slut blev de ändå ifyllda och inlämnade. Blanketterna skall vara inne 30.4. och efter det brukar man småningom kunna inleda vårbruket. I år var det inte riktigt så. Den regniga hösten och vårvintern med mycket snö och ingen tjäle, gjorde att åkrarna var alldeles mjuka och våta hela maj. När åkern känns som gungfly under stövlarna, är den inget att köra på med traktor. Då packar man jorden för långt tid framåt och ingenting kan växa och trivas i packad jord.

För att se någonting gott i den utdragna starten, så fick vi i alla fall god tid på oss för att se över maskinerna. I slutet på maj gick det ändå inte att vänta på upptorkning längre, sommaren är ju ändå begränsad till ett par-tre månader, och det man sår måste man också hinna skörda. Det var med stor iver och spänning vi sedan äntligen kom ut på åkrarna. I det stora hela gick allt som planerat. Några fläckar var så våta att man inte kunde så dem, men så fick jag då med det samma lära mig fylla i blankett 117 "Anmälan om ändring i såningsarealer". Varje osått område större än en ar skall mätas och anmälas på nytt som "tillfälligt icke odlat".

Värdinnan sår gröngödslingsvall.



Vårbruket var undanstökat vid månadsskiftet maj-juni, förutom en gröngödslingsvall som såddes 18.6. Nu följer vi med spänning med hur det ska gå med skörden. Som jag skrivit i bloggen är det här årets sommarväder verkligen inte det bästa för grödorna. Alldeles för mycket regn, helt enkelt. Sjukdomar, ohyra och mögel stortrivs i svalt och fuktigt väder. Vi är så till vida lyckligt lottade att vi sällan får de allra värsta ovädren över oss, så regnmängderna är mycket större på andra håll. Trots det vill vi ha sol nu!
Nu har vi kommit fram till dags dato, så fortsättning kan läsas under "Aktuellt".

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...