fredag 7 november 2014

Vemod

Enligt Wiktionary är vemod en "(negativ) stillsam känsla av att något känslomässigt (positivt) betydelsefullt är över och aldrig kommer tillbaka". Det beskriver precis känslan när en fårsäsong är till ända och slaktgruppen lämnats åt sitt öde i slakteriet. Hagen är så väldigt tom när man kommer hem. Blicken söker av gammal vana djuren och förväntar sig se dem betande i allsköns ro. Alla i en klunga, förutom Freja ett antal meter ifrån och hennes döttrar, Alva och Berta, sådär mitt emellan eftersom de inte riktigt vet var de borde vara för flocken känns trygg, men mamma går ju där borta för sig själv, så kanske det är där man borde gå? Hur som helst, så syns inga djur, ingen egensinnig Freja, ingen skygg Saga med Bianca i släptåg. Inga andra heller. Allt ser så övergivet ut. Det känns vemodigt. Samtidigt är det början på ett nytt spännande fårår. Inne i fårhuset svallar känlorna heta när årets nya baggar Odin och Ragnar gör sitt yttersta för att vinna tackornas gunst. Odin har bevisligen haft framgång i sina frierier idag så om ca. 143 dygn kan vi vänta oss nya härliga, små lamm av Beyoncé. På bilden till vänster försöker han väcka Betsys uppmärksamhet. Hon föredrog ändå foderbordets gåvor. Det är äkta tonårskärlek, tackorna är "välutvecklade", mjuka och goa,  medan baggen är lång i ryggen, klen och gänglig, som vilken tonårsgosse som helst.
Ragnar har fått fjolårets tackor som sina sällskapsdamer, så han har fullt upp med att försöka bevisa att han inte bara är en liten tonårskläpp, utan en bagge som vet sin uppgift. Han har blivit alldeles omöjlig sedan han flyttade in till tackorna. Han stångas som om det var hans livsuppgift, och vi försöker sätta honom på plats innan han tror att han får styra och ställa som han vill. Man vill inte ha en bagge som försöker knäcka knäskålarna på en så fort han får chansen. Kanske det också beror på mindervärdeskomplex och är ett desperat försök att imponera på damerna. "Pang, där rök ämbaret, pang på dig saltsten, pang, där fick sig matte en smäll, är jag inte tuff, va'?" Nej, det måste bli ett slut på bärsärkagången. Så det så.

lördag 1 november 2014

Novembersol

Det har gått alldeles för länge sedan senaste uppdatering, jag vet. Vi kan väl säga att jag haft en kreativ paus och plocka upp tråden där den blev i september. Den här hösten har gått så fort så det känns alldeles overkligt att det redan är november och butikerna börjar plocka fram julgrejerna. Alldeles för tidigt, tycker jag, trots att jag är en julfantast.
Hösten är alltid arbetsdryg med fåren. Fårhuset ska fixas innan man tar in dem från betet, sedan ska de ska delas in i grupper och baggarna ska släppas till tackorna. Allt kräver en hel del planering och alltid är det inte heller det lättaste att få till det i praktiken. Speciellt inte utan fårhund. "Logistiken" är en av de största utmaningarna och kräver mycket förberedelser om man inte vill råka ut för en massa onödigt besvär och hysteriska djur. När man ska flytta en grupp från en plats till en annan har man i princip bara en chans, för misslyckas man, kan man lika bra glömma hela saken för en tid. Fåren glömmer nämligen inte i all hast om någonting skrämt dem. Då står de där på tryggt avstånd, 50 meter bort, när man kommer för att samla in dem i vagnen. Mellan raderna kan ni läsa att vi har erfarenhet av det också...
Nu är i alla fall alla inne som ska vara det, förutom Asta, som ännu går bland de tackor som åker till slakt i torsdag. Att hon inte är inne med baggen beror på att jag hade tänkt skicka iväg henne, men har tänkt om. Jag kan helt enkelt inte. Hon är för härlig för det.


De här tre banditerna hade släppt ut sig själv ur sin kätte i morse. Jag håller dem instängda i en kätte i hagen de nätter det fryser på, eftersom de kan glufsa i sig så mycket frusen klöver att de blir sjuka. Nu hade de bestämt sig för att inte finna sig i sitt instängda öde, så grinden var stångad i bitar. Jo, det blev några välvalda ord medan jag hämtade verktyg för att fixa eländet. Bull, till höger, är dessutom så stursk av sig så det är inte så skoj att stå med ryggen åt honom. Han hade i alla fall så pass mycket respekt för elskruvdragaren att han höll sig från att stångas när jag hötte med den mot honom när han kom för nära.





















"Tankern" (Freja) och hennes döttrar. Alva kliar sig och lite senare hade hon fällt omkull halva samlingskätten...


November när det är som allra bäst.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...