onsdag 30 juli 2014

En brudklänning tar form

Eftersom flere har undrat  hur jag egentligen gjorde min klänning tänkte jag ta er på en guidad tur genom processen. Att det skulle bli en brudklänning i ull stod klart långt innan datumet för själva bröllopet.


Utgångsläget har vi här: 1,5 kg merinoull, 10 meter sidenchiffong, 100 gram mullbärssiden (fattas på bilden) och farmors virkade spets.



















När jag började hade jag en vision av hur jag ville att klänningen skulle se ut, men eftersom jag aldrig gjort ett tovat plagg förutom tofflor, vantar och halsdukar så visste jag nog inte riktigt om jag skulle lyckas ens lite ditåt. Jag litade bara på nybörjartur. Jag valde att använda nunoteknik, där man kombinerar tyg och ull för att kunna göra ett tunt men hållfast tyg. Jag ville också absolut göra en klänning utan sömmar, d.v.s. allt i ett stycke. Allra först klippte jag ut en mall att jobba på i skumplast. Mallen är dryga 30% större än själva klänningen ska bli eftersom ullen krymper så mycket under tovningen. Sedan lade jag ut ett lager tyg över mallen och började lägga ut ullen. Att lägga ut ullen tar sin lilla tid eftersom man lägger små "nypor" på några gram i taget.



När ena sidan är täckt av ull är det mullbärssilkets tur. Det lade jag ut lite här och där för att ge struktur åt ytan. Silkesfibrerna krymper inte utan bildar istället "lockar" när ullen krymper. Sedan täckte jag in allt med ett lager chiffong. Jag lät tyget bilda veck i samma riktning som silkesfibrerna för mera struktur.

Det här skedet är det tristaste. Här håller jag på och fuktar allt med marseilletvål och vatten. Det går långsamt eftersom ullen är så luftig och innan allt är genomfuktat och utan luftbubblor hinner man bli lite småfrustrerad på ett så här stort projekt. Tanken på att det ännu är bara ena sidan man jobbar med kan kännas lite tung. Ovetskapen om man använt tillräckligt mycket ull, eller om tyget kommer att bli alldeles genomskinligt och ojämt är också lite jobbig. Tänk om det blir som en slutsliten disktrasa? Om allt material går till spillo. Tänk om jag måste sy en vanlig klänning istället. Sådan tankar snurrade i mitt huvud i flera omgångar innan klänningen var klar.


Här är tyget genomfuktat och nu försöker jag få ullfibrerna att fästa i tyget och i varandra. Det kräver en hel del gnugg och tryck och kläm innan jag kan vända på steken och ta itu med andra sidan.


Här har jag redan lagt ut ull och silke, lagt chiffong på och ska börja fukta.


När allt var genomfuktat och jag för hand hade fått fibrerna att fästa i varandra och i chiffongen, då tog jag hjälp av en slipmaskin. Det försnabbar processen betydligt och sparar mycket på krafterna och på tennisarmbågen. Man ska förstås inte ha slippapper på maskinen, bör väl tilläggas... El och vatten är inte en bra kombination, så det lönar sig att vara försiktig. När tyget verkar stadigt kan man plocka ut skumplastet. På bilden till höger ser man hur stor klänningen är innan själva tovningen, eller krympningen.


När jag tagit ut skumplastet slipade jag lite till i "kanterna", d.v.s. i sidorna där ullen gått runt kanten på plastet. Sedan började misshandeln. Klänningen skulle knådas och klämmas, kastas i golvet, doppas i varmt vatten och kastas och gnuggas om och om igen. Det gällde att ha koll så den inte krympte för mycket. Det skulle ju ha varit lite snopet.


När storleken började verka okej klädde jag den på Susan och fortsatte forma den på henne. Sedan var det ett dygn av olidlig spänning innan klänningen var torr så jag kunde prova den på mig själv. Jag var förstås tvungen att klippa upp den i sidan och sätta i en dragked. Jag minns lyckoruset den sena kväll när jag drog på den för allra första gången och insåg att jag hade lyckats. Jag svävade ner för trappan från arbetsrummet till husets största spegel för att se mig i helfigur. Trots att fållen och dekorationerna ännu fattades gick det upp för mig att jag har en brudklänning och jag kunde inte sluta le. Där stod jag som ett fån och log framför spegeln medan det gick upp för mig att jag faktiskt skulle gifta mig dessutom. 



Volangfållen gjorde jag enligt samma princip men utan chiffong, av den enkla orsaken att den var slut. Det blev lite nyansskillnad eftersom chiffongen var vitare än ullen, men det var jag tvungen att leva med. I skarvet fäste jag farmors handvirkade spets och fick på det viset användning för den. Jag har fått en påse med flera meter spets, men inte nänts använda den till någonting. Till slut gjorde jag ett tunt axelband för vänster axel och några blommor som dekoration.







9 kommentarer:

  1. Stort grattis till er nygifta. Vilken fantastiskt fin klänning. Jag är så imponerad. Tänka att man kan göra nästan vad som helst av ull.

    Elisabeth

    SvaraRadera
  2. Underbart! Helt enkelt megahäftigt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Och ett stort Grattis till dig och Jonas! Jag har försökt kommentera på din blogg men det går inte. Lycka till med skolstarten i min gamla skola. :)

      Radera
    2. Tack hördu! Oj, tur att du meddelade att det inte går att kommentera i min blogg. Nu TROR jag att det är fixat. Har du gått i Sannäs?! Kul :) Visst är det annars lite mysigt med bröllopsbubblan, kunde stanna länge där jag....

      Radera
    3. Jag har gått i Sannäs och har också hoppat in som vikarie ett par gånger. Då jag gick där var där åk 1-4 och åk 5-6 var i Jackarby. Good times. :)

      Radera
    4. Jag sku ännu tillägga att bröllopsbubblan är nog faktiskt en väldigt trevlig bubbla att befinna sig i! Man hoppas den aldrig spricker! :)

      Radera
  3. Alltså wow, jag har ju sett klänningen live, men att se allt arbete som ligger bakom, respect! Du är nog begåvad min vän! -Malin

    SvaraRadera

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...