torsdag 31 juli 2014

En minihoneymoon

Eftersom vardagen trängde sig på med jobb och andra vardagliga sysslor direkt på måndagen efter bröllopet åkte vi istället på en liten minimal bröllopsresa helgen efter. Vi ville ju leva kvar i bröllopsbubblan lite till. Det blev en dagsutfärd med turbåt i skärgården till Tammio och Ulko-Tammio. Vädret visade sig från sin bästa sida, eftersom det var så gott som vindstilla. Ingen risk för sjösjuka med andra ord. Båten gick ut från Fredrikshamn och tog oss ut till Ulko-Tammio på två och en halv timme. Vi stannade och släppte av mänskor i fiskarbyn på Tammio på vägen ut och på hemvägen hade vi en stund på oss att gå i land och titta oss omkring.


Här närmar vi oss hamnen på Tammio. Förr var det en stor fiskeby med egen skola och ett sextiotal elever. Nu bor där officiellt bara en mänska året om, men desto fler sommargäster. På kajen stod två småpojkar och sålde rökt strömming åt saltsugna resenärer. Mums.


Sedan fortsatte båtresan ut till ön Ulko-Tammio som är en del av Östra Finska vikens nationalpark.


Ulko-Tammio spelade en viktig roll i Finlands försvar under fortsättningskriget. Där finns fortfarande tecken kvar på att ön varit befäst, bl.a. en kanon, bunkrar och en 70 meter lång tunnel. Ön ligger bara några kilometer från gränsen till ryskt vatten. Vid klart väder kan man se Hogland i horisonten. 





Naturen på ön är verkligen fin. Det finns allt från karga klippor till gröna lundar och passagen in och ur tunneln var nästan djungellik. Dit kommer vi att åka tillbaka, men då blir det med tält i bagaget.


På hemvägen gick vi i land på Tammio.




Jag rekommenderar varmt den här båtutfärden åt alla som är ens det minsta intresserade av skärgård och historia. Det finns så mycket att se i vårt vackra land, så man behöver inte åka långt bort efter upplevelser. Det tycker vi i alla fall. Till slut övernattade vi på hotell i Fredrikshamn, vilket ju var en upplevelse i sig... ingen luftkonditionering och olidligt varmt. Det gjorde det desto skönare att komma hem följande dag.



onsdag 30 juli 2014

En brudklänning tar form

Eftersom flere har undrat  hur jag egentligen gjorde min klänning tänkte jag ta er på en guidad tur genom processen. Att det skulle bli en brudklänning i ull stod klart långt innan datumet för själva bröllopet.


Utgångsläget har vi här: 1,5 kg merinoull, 10 meter sidenchiffong, 100 gram mullbärssiden (fattas på bilden) och farmors virkade spets.



















När jag började hade jag en vision av hur jag ville att klänningen skulle se ut, men eftersom jag aldrig gjort ett tovat plagg förutom tofflor, vantar och halsdukar så visste jag nog inte riktigt om jag skulle lyckas ens lite ditåt. Jag litade bara på nybörjartur. Jag valde att använda nunoteknik, där man kombinerar tyg och ull för att kunna göra ett tunt men hållfast tyg. Jag ville också absolut göra en klänning utan sömmar, d.v.s. allt i ett stycke. Allra först klippte jag ut en mall att jobba på i skumplast. Mallen är dryga 30% större än själva klänningen ska bli eftersom ullen krymper så mycket under tovningen. Sedan lade jag ut ett lager tyg över mallen och började lägga ut ullen. Att lägga ut ullen tar sin lilla tid eftersom man lägger små "nypor" på några gram i taget.



När ena sidan är täckt av ull är det mullbärssilkets tur. Det lade jag ut lite här och där för att ge struktur åt ytan. Silkesfibrerna krymper inte utan bildar istället "lockar" när ullen krymper. Sedan täckte jag in allt med ett lager chiffong. Jag lät tyget bilda veck i samma riktning som silkesfibrerna för mera struktur.

Det här skedet är det tristaste. Här håller jag på och fuktar allt med marseilletvål och vatten. Det går långsamt eftersom ullen är så luftig och innan allt är genomfuktat och utan luftbubblor hinner man bli lite småfrustrerad på ett så här stort projekt. Tanken på att det ännu är bara ena sidan man jobbar med kan kännas lite tung. Ovetskapen om man använt tillräckligt mycket ull, eller om tyget kommer att bli alldeles genomskinligt och ojämt är också lite jobbig. Tänk om det blir som en slutsliten disktrasa? Om allt material går till spillo. Tänk om jag måste sy en vanlig klänning istället. Sådan tankar snurrade i mitt huvud i flera omgångar innan klänningen var klar.


Här är tyget genomfuktat och nu försöker jag få ullfibrerna att fästa i tyget och i varandra. Det kräver en hel del gnugg och tryck och kläm innan jag kan vända på steken och ta itu med andra sidan.


Här har jag redan lagt ut ull och silke, lagt chiffong på och ska börja fukta.


När allt var genomfuktat och jag för hand hade fått fibrerna att fästa i varandra och i chiffongen, då tog jag hjälp av en slipmaskin. Det försnabbar processen betydligt och sparar mycket på krafterna och på tennisarmbågen. Man ska förstås inte ha slippapper på maskinen, bör väl tilläggas... El och vatten är inte en bra kombination, så det lönar sig att vara försiktig. När tyget verkar stadigt kan man plocka ut skumplastet. På bilden till höger ser man hur stor klänningen är innan själva tovningen, eller krympningen.


När jag tagit ut skumplastet slipade jag lite till i "kanterna", d.v.s. i sidorna där ullen gått runt kanten på plastet. Sedan började misshandeln. Klänningen skulle knådas och klämmas, kastas i golvet, doppas i varmt vatten och kastas och gnuggas om och om igen. Det gällde att ha koll så den inte krympte för mycket. Det skulle ju ha varit lite snopet.


När storleken började verka okej klädde jag den på Susan och fortsatte forma den på henne. Sedan var det ett dygn av olidlig spänning innan klänningen var torr så jag kunde prova den på mig själv. Jag var förstås tvungen att klippa upp den i sidan och sätta i en dragked. Jag minns lyckoruset den sena kväll när jag drog på den för allra första gången och insåg att jag hade lyckats. Jag svävade ner för trappan från arbetsrummet till husets största spegel för att se mig i helfigur. Trots att fållen och dekorationerna ännu fattades gick det upp för mig att jag har en brudklänning och jag kunde inte sluta le. Där stod jag som ett fån och log framför spegeln medan det gick upp för mig att jag faktiskt skulle gifta mig dessutom. 



Volangfållen gjorde jag enligt samma princip men utan chiffong, av den enkla orsaken att den var slut. Det blev lite nyansskillnad eftersom chiffongen var vitare än ullen, men det var jag tvungen att leva med. I skarvet fäste jag farmors handvirkade spets och fick på det viset användning för den. Jag har fått en påse med flera meter spets, men inte nänts använda den till någonting. Till slut gjorde jag ett tunt axelband för vänster axel och några blommor som dekoration.







onsdag 23 juli 2014

Jag är Fru nu!

Tänka sig! Jag är fru, hustru, maka och äkta hälft. Idag har vi har varit överlyckligt gifta i tio dagar. Trots att livet och vardagen går på som innan, så känns nog allt ändå lite bättre, lite roligare, lite festligare på något vis. Ringen glittrar på fingret och påminner om den lyckligaste dagen i livet. Härligt. Ringen var min mors vigselring och den har fyrtio år på nacken. Det känns bra att bära den.
Själva bröllopsdagen kommer att förbli i vårt minne som den bästa dagen någonsin. Visst, det var mycket kaotiskt och stressigt in i det sista, men när häradsskrivaren steg in vid halv fem var allt klart för bröllop om man än hade kunnat tvivla ett par timmar tidigare.
Nu vet ju alla som känner mig att jag är en sista minuten mänska, men samtidigt också lite perfektionistisk och petnoga. Det är inte alltid en bra kombination, men jag har lärt mig att pruta på mycket eftersom det helt enkelt inte går att få allt perfekt i sista minuten. Vi ville ha ett bröllop som skulle likna oss, och det lyckades vi med i alla fall. Vigseln skedde under ett gammalt äppelträd i trädgården. Klänningen hade jag tovat själv och buketten gjorde jag av ängsblommor, havre, timotej och lite kvickrot. Kvickroten är man ju också lite gift med som eko-odlare.



















Jag sjöng Håll mitt hjärta när vi gick fram till "altaret", ett gammalt bord som min morfars far gjort. Jag är döpt vid samma bord.


Efter vigseln var det dags för ett litet ärevarv med gamla Grålle. Pappa skjutsade oss från trädgården till ytterdörren där jag på traditionellt vis blev buren över tröskeln.



Inne var det dukat för fest. Sovrummet fick också bli matsal. Glas och tallrikar fattas på bilden ovan, medan blommorna fattas på bilden under. Vi tycks inte ha tagit en enda bild innan när allt var klart.



Min gudmor hade bakat supergoda jordgubbstårtor. Brudparet på kakan var äkta vintage. Samma par stoltserade nämligen också på mina gudföräldrars kaka på 70-talet.

Efter middagen fortsatte festen i trädgården med körsång och levande musik och dans på gräsmattan. Hade jag fått välja hade den kvällen aldrig tagit slut. 



Vi vill ännu en gång tacka alla som hjälpt till för att göra vår dag så fin som den blev! Ni vet vem ni är! Vi vill också tacka alla korister som var här och uppträdde, bandet och alla gäster för att ni förgyllde vår dag med er närvaro. Tusen tack!

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...