lördag 29 mars 2014

Bortstött

Den här lilla sötnosen vill mamman inte veta av. Det är så sorgligt så det svider i hjärtat. Freja har bara ögon för baggen Bull medan lilla Berta lämnas vind för våg. Går hon för nära får hon sig en däng så hon har fått lära sig att det är bäst att inte visa sig för mamma utan hålla sig utom synhåll och smyga på bakifrån om hon vill dia. Det gäller att passa på då Bull diar för då märker inte Freja att Berta stjäl till sig mjölk. Stackaren blir alldeles smutsig i ansiktet när hon måste krypa bakvägen under rumpan för att få mjölk. När hon bräker gör hon det för döva öron, Freja reagerar inte överhuvudtaget. Det gör däremot Ullis i kätten bredvid. Hennes modersinstinkter är såpass starka så hon svarar på den lillas gråt.
Jag har gett Berta lite flaska när det såg så dåligt ut innan hon lärde sig knepet med att "stjäla". Nu följer jag med hur hon växer för att kunna avgöra om jag ska fortsätta med flaska eller inte. Hon hade gått upp 250 gram sedan igår och väger fyra kilo, vilket inte är dåligt med tanke på omständigheterna. Bull väger dryga fem kilo redan, men är lite krokig i ryggen och vinglig ändå. Jag misstänker att det kan vara selen- och E-vitaminbrist han lider av. I alla fall har jag skött honom som om det var det, och han har blivit bättre dag för dag.


Islossning, sommaren närmar sig!

torsdag 27 mars 2014

Busungar

De här tre har en fart utan like. Speciellt nattetid. Då löper de hack i häl på varandra från ena ändan av kätten till den andra. 

Sladd i kurvorna.

När de inte springer hoppar de studsmatta på tackornas ryggar.


Beundransvärt gott tålamod har Tovis och Dodis, med tanke på att det inte är deras lamm och de själva är högdräktiga. Tovis ser ju nog förstås aningen irriterad ut på bilden till vänster. Det kan inte vara skönt med tolv vassa små klövar både utanpå magen och inuti.

tisdag 25 mars 2014

Överraskningslamm

Imorse hade Freja en överraskning åt oss. När husbonden gick ut på tidiga morgonronden möttes han av två nyfödda lamm som redan stod putsade på egna ben. Det hade han inte väntat sig. Ingenting hade tytt på att hon skulle lamma i natt. Ifjol tänkte det gå riktigt dåligt med hennes lamm, tur att det gick bättre den här gången när hon valde att smyglamma på det här viset. Precis som då ville hon inte först släppa lammen till juvret men det verkar gå bättre och bättre hela tiden. Då fick jag hålla i henne flera gånger per dag i en veckas tid för att Alva skulle få dia. I år blev det två lamm, en tacka och en bagge. Det är någonting lite lurt med baggen, men jag hoppas han karpar sig och att det är jag som överreagerar. Lite extra tillsyn behövs i alla fall. Det är någonting lurt med Dodis också, och det är inte inbillning, så jag går med hjärtat i halsgropen. Det blir korta slumrar i natt.

En liten tacka...

...och hennes bror.

torsdag 20 mars 2014

Bä, bä vita lamm

I år är det namn på B som gäller, så här har vi Bella, Betsy och Bosse.

Det verkar som jag gjort som alla mammor brukar, alltså kommit helt fel ihåg när det gäller hur små ens barn har varit. Jag tycker alla säger: "Så där små har mina aldrig varit", när de ser en nyfödd. Precis så tänkte ju jag också när jag såg de här tre i måndags. 
Vågen visar ändå att jag har fel. De är t.o.m. lite större än en del av lammen var ifjol. Bella och Betsy väger idag, vid tre dygns ålder, ca 4 kg och Bosse väger ca 3,2 kg. 

Bella ler åt kameran.

Betsy ser allmänt söt ut.

Bella stiger upp och tittar på syskonen som för att säga: 
"Kom med så går vi och bråka med mamma när hon äter".

Man kan inte annat än bli alldeles varm i hjärtat när man ser de här tre busa omkring. I natt när jag halvsovandes vinglade iväg till lagården för att snabbt kolla läget, blev jag ändå kvar en god stund bara för att titta på de här sötnosarna när de råkade ha lekstund och skuttade runt Ullis som små gummibollar. 


Tovis blir bara bredare och bredare för varje dag som går. Hon har ännu två veckors väntan kvar. Hon känner sig lite bortglömd nu, så i morse när jag stod med ryggen åt och tittade på lammen kom hon upp bakom mig och sparkade mig försiktigt på vaden för att jag skulle bli påmind om att hon också finns och behöver mat och skötsel. Hon fick en kram och verkade nöjd.

tisdag 18 mars 2014

Årets första lamm

Sent igår kväll kom de första lammen. Det var Ullis som lammade först den här gången och fick ett bagglamm och två tacklamm. Hon är en supermamma och sköter sina små så bra så det är en fröjd att se. Lammen verkar må bra, men utan att ännu ha vägt dem, skulle jag våga påstå att de är mindre än hennes lamm var ifjol. De verkar pyttesmå, vilket tyder på att Ullis antagligen borde ha fått lite mera mat under dräktigheten. Det blev inte heller så mycket tid mellan avskiljningen av fjolårslammen och betäckningen, så hon kanske inte hann återhämta sig tillräckligt, vilket också spelar in. Lammen verkar ändå nöjda och belåtna tills vidare, så hoppeligen går allt bra. Baggen, som är minst,  kom först och var ganska långsam att komma på fötterna. En dryg halvtimme efter honom kom de två tackorna tätt på varann. Det är alltid lite riskabelt när tackan är instängd i en trång lamningsbox, lammen blir lätt i kläm eller påtrampade. Förra natten var dessutom kall, så jag var orolig att de skulle bli nedkylda innan Ullis hunnit slicka dem rena och innan de fått i sig de första munfullarna med råmjölk. Råmjölken är livsviktig för bl.a immunförsvaret. Det blev en lång natt, så idag har jag känt mig som en sömngångare.



















Fresia assisterar vid övervakningen.


Freja smaskar på någonting gott medan Ullis sköter sina små. 


lördag 8 mars 2014

Lo ute, lo inne...

...lo i hjärta, lo i sinne, eller hur gick ramsan? Hur som helst så fick Susan för ett tag sedan en ny mössa. Jag är fascinerad av lodjur och hade en vision jag ville förverkliga. Till samma vision hör också mössor inspirerade av andra vilda djur, men än så länge har jag bara gjort den här. Jag är lite tudelad när det gäller lodjur, jag tycker de är otroligt fina samtidigt som jag ju inte borde gilla ett djur som kan komma att ställa till död och förödelse i fårhagen. För visst är det med hjärtat i halsgropen som man har sina får ute i ödsliga hagar under mörka höstnätter. Lon rör sig här mer eller mindre regelbundet och så sent som idag har jag sett spår i skogen. Det verkar som den skulle gå och inspektera husbondens skogshuggning om nätterna, eftersom spåren tycks dyka upp just där han varit.



















På spårlöpan till vänster har den gått med långa kliv och trampat i samma spår. Till höger har vi älg och lospår men man kan ju anta att de inte stått där samtidigt och umgåtts.



















De här spåren är ungefär lika stora som min knytnäve. Att det är lo ser man på den runda formen och på att tårna är osymmetriska och brett isär. Bilden till höger är en vänstertass.



















Susan är blyg och har håret för ögonen.

torsdag 6 mars 2014

Generaliseringar och anklagelser

Det är många djurproducenter som gått omkring och sett rött de senaste dagarna. Den här gången är det en nyutkommen bok som är orsaken. Boken heter "Salainen päiväkirja eläintiloilta" och är skriven av Eveliina Lundqvist. Som djurskötarpraktikant har hon bekantat sig med ca. 20 djurgårdar och på basen av sina erfarenheter har hon nu gett ut en bok där hon bl.a. skriver att vardagen på djurgårdarna är grym. Till saken hör att Lundqvist är vegan och är emot att djur föds upp för att bli människoföda. Jag har inte läst boken, så jag borde ju egentligen inte ta ställning till den desto mer, men på basen av vad jag läst om den så vågar jag mig ändå på ett ställningstagande.
Boken skall tas som det den är; en vegans syn på djuruppfödning, varken mer eller mindre.
En mycket vinklad syn helt enkelt. Boken kan inte tas som en allmängiltig sanning över hur det går till på djurgårdarna i vårt land. Det är alldeles klart att det finns gårdar där det av en eller annan orsak inte går rätt till, men de är nog en liten minoritet. Lundqvist anser att djuruppfödningen baserar sig på våld och att man sparkar, slår och skriker åt djuren. Man slår bl.a. korna med dyngskyfflar o.s.v. 
Nu tycker jag vi ska komma ihåg att allt är relativt. Om man anser att det är misshandel att klatscha till en kossa på rumpan för att den ska flytta på sig, ja, då har hon ju rätt. En ko går inte alltid dit du vill bara med en vänlig uppmaning. Kon är ett djur, inte en mänska. Vi borde akta oss för att förmänskliga djuren för mycket. Att var och varannan bonde skulle hålla på och misshandla sina djur med vett och vilja, det har jag mycket svårt att tro. 
Hör och häpna, så är vi djuruppfödare faktiskt djurvänner! Jag kan i alla fall inte tänka mig att höja min hand mot mina djur. Men, om jag skulle råka i en situation där ett djur beter sig hotfullt och jag inte har annat val än att drämma till det för att visa vem som är herre på täppan, då gör jag det. Men också då ska man veta vad och hur man gör. I djurens värld har alla en egen plats i rangordningen. Ett djur måste veta vem som bestämmer annars blir det farligt och kan gå riktigt illa. Djuren skuffar, sparkar och stångar varandra för att kommunicera och det är det språk de förstår. Då kan man inte kalla det misshandel när en mänska klappar till en stor tjur för att få iväg den åt rätt håll eller trycker knät i sidan på kon för att den ska stiga upp. Det går bara inte att göra på annat sätt. Så lönsamt är inte kött- eller mjölkproduktion att man skulle ha hur mycket tid som helst till att stå och småprata med Maj-Ros tills hon behagar gå dit man vill. Så lönsamt är det inte heller att man skulle hålla på med det om man inte tycker om djur och att arbeta med dem. Därför blir man alldeles rosenrasande när någon drar alla över en kam och påstår att produktionsdjuren vansköts och misshandlas. Det får mig osökt att tänka på hur folk sköter sina katter och hundar... men det tar jag en annan gång.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...