torsdag 30 januari 2014

Tryckkokning

När man blir äldre har julklapparna en tendens att för det första minska men också ändra karaktär. Att jag har blivit gammal är ganska oundvikligt att förbise eftersom jag fick en tryckkokare i julklapp. Tryckkokare har för mig varit en obestämbar grej som farmor ibland pratade om. Hur en sådan ser ut eller används har jag inte haft en aning om. Nu vet jag och kan konstatera att jag borde haft en hela mitt vuxna liv. Med facit på hand passar en tryckkokare en ungdom mycket bättre än den passar en farmor.
En farmor har vanligtvis (ursäkta generaliseringen) tid att badda köttgrytor i ugnen i tre timmar medan det ska gå fort för en ungdom. Det är där tryckkokaren kommer in i bilden. Ett hiskeligt spott och fräs i 15 minuter och köttbitarna är så möra så de smälter i munnen. På 20 minuter är en hel 1,2 kg broiler lika mör. Det är sådan matlagning som passar mig. Att komma ihåg att börja fixa med maten klockan två för att man ska äta klockan fem, det fungerar inte för mig. Då blir det mat först klockan åtta. Det här gäller ju inte korvsås förstås, men allt kött förutom malet sådant. När man har runt 60 kilo lamm i frysen vill man ju gärna hitta metoder att tillreda det snabbt utan att förstöra det. Idag vågade jag mig på att koka lamm för första gången, efter att ha övat några gånger med annat kött. Det blev mycket bra, så tack Julgubben!


onsdag 29 januari 2014

Snö, is och Mårran

Januari närmar sig sitt slut och dagarna har blivit märkbart längre och ljusare. Så fort det blev varmare började det också snöa så det blir väl att plocka fram skidorna nu. Det känns konstigt att det kommer att hinna bli februari innan man behöver göra "snöarbete" den här vintern. Härtills har jag bara sopat trappan en gång eller två i motsats till de senaste åren då vi fått skotta och ploga med traktorn flere gånger per dag. Jag klagar inte, det är otroligt skönt så här så det får gärna fortsätta. Det blir ju mera tid för annat. Jag borde börja fundera på vårbruket, göra grobarhetsprov och beställa utsäde till vallarna trots att det känns avlägset just nu. Nästa vecka ska jag på Greppa Marknaden-odlarträff, så kanske jag får lite inspiration där.

Vet inte varför den här stenen får mig att tänka på Mårran i Mumindalen.


måndag 27 januari 2014

Vilken överraskning!

Idag fick jag ett textmeddelande där det stod att mitt paket finns att avhämta hos Matkahuolto (buss- och fraktbolag). Där stod också summan jag skulle betala för att lösa ut det. Jasså, tänkte jag, nu har jag blivit dement på allvar eller så har Matkahuolto fel telefonnummer. Jag hade ingen som helst minnesbild av att ha beställt någonting och i alla fall inget så dyrt. Bäst att reda upp det här så fort som möjligt, tänkte jag och tågade bestämt in till pakettjänsten för att meddela att de har textat fel person för jag har inte beställt någonting. Vad heter du då, undrade damen vid disken, för att sedan kostatera att visst är det ditt paket. Jag måste ha sett ut som ett frågetecken så hon kollade upp avsändaren och då blev jag ännu mer häpen. Det var ju skinnberedaren.
Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle få skinnen så här fort så jag hade inte en tanke på att paketet kunde vara av dem. Jag tror inte jag någonsin blivit lika glad och ivrig över ett, eller rättare sagt två postpaket. Jag fick verkligen behärska mig för att inte riva upp dem direkt och jag hade riktigt magknip när jag kom hem och öppnade det första paketet.



















Jag har hört så många skräckhistorier om förstörda, borttappade, utbytta skinn så jag försökte att inte ha för höga förväntningar på kvaliteten. Dessutom var våra baggar så långhåriga och smutsiga med hö i nackhåren så jag visste inte om det överhuvudtaget skulle gå att få några anständiga skinn av dem. Lättnaden var stor när jag rullade upp paketen och såg att de var hur fina som helst. Vi har ju inte ännu satsat på att avla fram fina skinn med fin stapelbildning och lock, men bortsett från det är jag nöjd med själva beredningsresultatet. Adams skinn hade gått sönder (det syns på översta bilden), men det har dom lappat. I övrigt ser det skinnet ut som det gjorde på hans rygg. Algots (till vänster) kan man känna igen på att det är det glansigaste med finaste staplarna medan Arons har blivit ganska vaddigt (höger). Det var väntat eftersom Tovis och alla hennes lamm har en ganska glanslös och mycket smukrusig ull. Balders stora, fina lockar har inte slagit igenom hos lammen.


Det här är Adams "rumphår". Hans pälsväxt var inte av denna världen. 
Skinnet är mycket opraktiskt men roligt att ha som minne av vårt allra första svarta lamm.

torsdag 16 januari 2014

Isvett

Jag fick idag höra att man sett folk åka sparkstötting mitt ute på viken. Där vågorna svallade i började av veckan. På riktigt?! Hur tänker man då? Jo, visst har det varit kallt och isen kan säkert ställvis var ca 5 cm tjock, men...nej! Ett borrhål vid bryggkanten säger inte hur tjock isen är ute på fjärden, eller där det strömmar. Det ser ju jämt och fint ut på ytan, men skenet kan bedra. Håll er borta med era sparkstöttingar ännu, jag vill inte dra upp er ur vaken.

onsdag 15 januari 2014

Kackel

Det är länge sedan jag haft kameran med mig i hönshuset men den råkade hänga runt nacken här om dagen när jag förde lite matrester åt det glada gänget. Det blir rätt så sällan de får någonting annat än hönsfoder eftersom det inte brukar bli någonting över när vi lagar mat. Den här gången hade de i alla fall tur och fick lite överbliven potatis och makaroner. Egentligen borde man filma istället för det är ljudet som är det roliga med det hela. Skulle de prata så skulle hönorna låta ungefär som ett gäng mycket gamla, men ivriga gummor: Tiiitta, titta, titta, nåjaaa, nåjaa, ser man påå, ser man på, ooj,oj,oj,oj, gooott, gott, gott, gott, min bit, min bit, min bit, gå bort, gå bort, gå bort! Medan Brynolf, som den gentleman han är, skulle säga: Åhå, åhå, ta för er, ta för er!


Det är skam att erkänna men jag ser inte längre skillnad på dem. Jag minns knappt vad de heter. Agnes är den ljusaste av dem, det vet jag, men där tar det nog nästan slut.

tisdag 14 januari 2014

Is


Här tycks man få vad man ber om. Igår svallade vågorna fritt och jag bad om is.
Imorse var viken frusen. För ett tag sedan bad jag om en solig dag. Idag fick jag det.
På den punkten uppfylldes önskan lite väl långsamt, så snabbare fullbordande nästa gång om jag får be. Eftersom jag är erkänt svag för solnedgångar så är det det jag bjuder på idag i bildväg. Jag är ingen stor vän av pastellfärger men i naturen är de nog så fina.


Tänk vilken skridskobana om bara isen var stark. Det är den inte!

måndag 13 januari 2014

Spår i snön

Tänk vilken trafik här har varit. Det skulle vara intressant att ha en viltkamera utplacerad för att se vem här rör sig. På just den här platsen är det alltid full av spår för skogens djur har här en stig som leder ut över åkern. Det är tur för skogshararna att vi äntligen fick lite snö. De arma stackaren har det inte lätt med sin vita vinterpäls en så här snöfattig vinter. De är som levande utropstecken: Här är jag, kom och ät upp mig! Här har vi sett dem om kvällarna på gröngödslingsvallarna där de sitter och lyser medan de äter.
Idag har vi äntligen haft solsken och jösses så jag njöt medan solen gjorde sitt bästa för att blända mig. Precis vad som behövdes för att orka se framåt nu när julen ska städas ut och vardagen har kört igång på allvar.



















Spåren till vänster var pyttesmå. På bilden till höger är det någon som haft bråttom in och ut ur sin lilla håla.

Sol, vind och vatten. Hoppas vattnet snart blir is.




söndag 12 januari 2014

Äntligen vinter!

Sällan har man varit så glad över så lite snö. Tänka sig vad ett par centimeter kan göra det mycket ljusare i världen. Kanske inte i stan där snön snabbt försvinner, men på landet är skillnaden enorm när åkrarna är vita istället för mörkt grådaskiga. Det känns genast som om energinivån stiger och det blev roligt att vara ute igen. Det tar bara sin lilla tid innan man minns hur man brukar klä sig när det är kallt. Hur kallt är -10? Blåser det? Vad ska jag ha på mig? Hos oss är det alltid samma huvudlösa letande efter lämpliga kläder medan vi försöker komma ihåg vad vi hade ifjol. Det slutar ofta med att man blir tvungen att skaffa nytt. I alla fall arbetshandskar.
Om de gamla överhuvudtaget hittas är de sällan användbara.

Alla uppskattar inte snö och kyla lika mycket. Boris är ytterst irriterad och på dåligt humör.

lördag 11 januari 2014

Skolstart

Idag inleddes vårterminen på utbildningen i landsbygdsturism med genomgång av examenskriterierna. En liten vink om att det börjar bli dags att fundera på examensarbetet om man av någon anledning inte gjort det ännu. Visst har jag ju funderat men på den nivån är det ännu, alltså inget konkret är gjort. Det krävs en hel del skriverier och ett kundtillfälle ska planeras, genomföras och dokumenteras. Jag har valt programtjänster som inriktning så jag ska hitta på ett program åt en grupp med mänskor. Vad det ska bli har jag nog klart för mig men att på riktigt ta itu med saken är svårare. Det finns alltid goda orsaker att skjuta upp det till senare.
Varför göra idag det man kan göra imorgon, eller hur var det?

Nej, vi har fortfarande varken snö eller sol, för att inte tala om is.
Bilden är bara ett tyst ställningstagande.

fredag 10 januari 2014

Visst är det en sork?

Ett av dagens spänningsmoment var den här lilla banditen som dök upp vid spisknuten medan jag drack kaffe. Kameran låg nära till hands så min vana trogen tog jag tog en bild, som alltid när det händer någonting intressant. Bilden blev dålig och oskarp, jag hade hoppast kunna artbestämma den lilla krabaten på basen av bilden men nu behöver jag hjälp. Visst är det en sork? Mössen har ju större öron och annorlunda form på huvudet. Dessutom var svansen ganska kort. Jag försökte fånga den i en paffburk men det lyckades inte.
Den bara försvann. Efter en stund var den ändå tillbaka på samma ställe. Sedan försvann den igen. Nu står där en liten fälla och väntar att den behagar uppenbara sig på nytt.

torsdag 9 januari 2014

Låt vintern komma!

Jag är redo för jag har nya filttossor. Mina gamla är alldeles slutslitna så det var på tiden att göra ett par nya. Jag har haft ett par vanliga utan skaft men ville prova på en annorlunda modell med skaft och böjd tå. Jag har inte gjort sådana tidigare så det var lite extra spännande att se hur det skulle lyckas. Det är alltid spännanade att våttova för man kan inte vara riktigt säker på hur det slutar.
De här tofflorna är menade för inomhusbruk och det är inte alls att överdriva för när mätaren sjunker under nollsträcket blir våra golv, hmm... låt oss säga svala.

Jag tänkte ta er på en guidad snabbtur i toffelmakeriets värld. Märk väl, det här är inte vårt egentliga kök! Jag rekommenderar absolut inte att man tovar på sitt vanliga diskbord eftersom det kommer att dränkas i, rent ut sagt, piss- och skitvatten. Ullen är ju otvättad och under arbetets gång stinker hela utrymmet lagård. Annars är det trevligt!

Först har jag gjort en modell av bubbelplast. Modellen är för två tofflor och den är 30-40% större än min fot. Sedan lägger jag ut ull i flera lager med fibrerna i olika riktning. Här har jag lagt ut hälften av ullen, d.v.s. för ena halvan av tofflorna. Med modellen kollar jag att formen stämmer. Sedan börjar jag försiktigt blöta ullen med varmt vatten och marseilletvål. Kanterna får inte bli våta. Meningen är att blöta ullen precis enligt modellen så man få kolla med den nu och då.

När jag tycker att formen stämmer och lagren av ull verkar fästa i varann (det tar länge) lägger jag modellen på och börjar vika in de torra kanterna över den. Kanterna behöver ofta tunnas ut lite.

När de är invikta och fuktade så de hålls där, så börjar jag breda ut nästa lager ull.

Sedan blöter jag ullen igen medan jag aktar kanterna. Det blir en hel den tryckande, först med fingerspetsarna och senare med hela handen. I det här skedet känns det totalt hopplöst och som om jag inte har någon koll på vad som händer.

Här har jag svängt på hela kalaset och håller på att fästa den torra kanten. Det här hör till det knepigaste tycker jag, eftersom ullen inte lätt fastnar i den våta "halvtovade" ullen. Den lägger sig i skikt som fastnar i händerna och lyfts upp om man inte är löjligt försiktig. Stressigt och panikaktig känsla.

 Sedan börjar träningspasset för armar och nacke. Med varmt vatten och tvål ska man trycka, trycka, trycka, gnugga, gnugga, gnugga tills man känner att ullen "biter fast" och inte ligger i olika skikt. Det tar tid...
.
När man är säker på att det håller ihop kan man misshandla hela byltet genom att kasta det i lavoaren och skölja det turvis i hett och kallt vatten. Sedan klipper man isär paketet och tar ut plastmodellen.

Här har jag två formlösa jättestora tofflor. Nu är det bara att fortsätta träna och gnugga, trycka, krama, kasta, rulla... o.s.v. tills de har krympt så mycket att man kan börja forma direkt på foten.

Här har jag en plastkasse på högra foten och håller på och formar tofflan enligt min fot.
Här har man nytta av att ha överrörliga leder så man lugnt kan stå med benet på diskbordet. I det här skedet börjar spänningen lätta och övergå i glädjerus när jag inser att det kommer att bli en toffla till slut.

 Fyra och en halv timme efter start är jag i mål, trött men lycklig!

Det finns olika sätt att komma till samma slutresultat, det här var min metod den här gången. Nästa gång kanske jag gör på ett annat sätt. 

onsdag 8 januari 2014

Brodera mera

Jag inser att broderi inte är det trendigaste av ämnen att blogga om, men så har ju det här heller aldrig varit en trendig blogg. Kanske är det här nyfunna intresset för broderi ytterligare ett bevis på att jag håller på att bli gammal. Må så vara, i vilket fall som helst har jag alltid fascinerats av allmogebroderier och beställde därför boken "Brodera på ylle!" för att lära mig hur det går till.
Boken i sig var kanske lite av en besvikelse eftersom innehållet inte riktigt levde upp till mina förväntningar. Exemplen är alldeles för skrikiga och naiva för min smak men tekniken beskrivs tillräckligt bra och det var ju det jag var ute efter. Mönster kan jag nog hitta på själv bara jag vet hur man ska sy stygnen. Det som jag gillar med yllebroderi är att man inte behöver sitta och räkna rutor utan kan vara lite friare i svängarna och improvisera mera, eller i alla fall tänker jag göra det.
















Än har jag inte kommit långt utan bara provat lite på olika stygn. Langettsöm, kedjesöm och franska knutar tror jag visst de hette. Jag gjorde en handledsvärmare av en restbit från en tovad vante. Det är varmt och skönt när man har aparmar som jag så det fattas 10 cm på alla ärmar. Blomman till vänster är broderad på nunofilt, det blir det mer om en annan gång.

måndag 6 januari 2014

Slut på festligheterna

Nu drar det på allvar ihop sig till vardag igen.
Det är slut på alla helgdagar för en lång tid framåt. Väderleksprognosen antyder att det blir vinter i fredag. Förhoppningsvis får vi lite solsken då också för det här mörkret börjar tära på en på allvar nu.
Jag är så trött, så trött, så trött och skulle kunna sova 12 timmar per natt om det bara gick för sig att göra så. Igår firade vi julfest med kören, det är alltid lika roligt, mycket sång och musik, skratt och god mat. Nästa vecka börjar vi öva igen med nya krafter och i juni flyger vi iväg till Italien. Det är skönt att ha någonting roligt att se fram emot och för mig är det nog inte mycket som slår en resa till Italien.
Andra Italienfrälsta kan läsa mer här.

Firenze -06. Det känns helt overkligt att vi ska få sjunga där.

lördag 4 januari 2014

Vanvettsaffär

Ibland gör jag vanvettsaffärer. Inte ofta, men det händer. Risken är speciellt stor om jag råkar snubbla över någonting som jag länge velat ha men aldrig sett i en affär. Det här hände förra fredagen i tygbutiken. Där stod den jag drömt om sedan barn. En justerbar provdocka. Oemotståndlig. Så jag gjorde vad Emils pappa skulle ha kallat en vanvettsaffär och beställde en docka. Idag hämtade jag hem henne och efter att ha ställt in hennes strategiska mått till att matcha mina, så döpte jag henne till Susan. Vad jag ska ha henne till? Ja, så långt har jag inte tänkt... kan man inte bara ha en provdocka för skojs skull? Nej, visst har jag tänkt, jag ska ha henne till allt möjligt som en provdocka är menad till. Som barn var min dröm att bli kläddesigner och jag ritade mängder av damer i de mest fantasifulla kreationer och sydde Barbiekläder för brinnkära livet. Senare övergick jag till att sy åt mig själv, mest byxor eftersom min tassiga kroppsform inte passar ihop med butikernas längd på buntarna. Nu är det länge sedan jag sydde någonting i klädväg men kanske det blir en ändring på det. Susan är inte till mycket hjälp när det gäller byxor, förstås...

torsdag 2 januari 2014

Ljusterapi

Jag önskar mig en sådan här dag.

Morgon

Middag

Kväll

Är det för mycket begärt?

Bilderna är från i fjol. I det här gråa lervällingsvädret går man inte gärna ut och fotograferar. Man går helst ut först när det är mörkt för att slippa se eländet. Man kan ju med andra ord gå ut när som helst på dygnet för det är mörkt dygnet runt.


onsdag 1 januari 2014

Gott Nytt År 2014!

2013 var ett händelserikt år. Vintern var fin med mycket snö och mars var kall.
För min del präglades hela året av fårskötsel och vårvintern var extra spännande när vi väntade på lamningarna. Allt var nytt och det var en massa saker att sätta sig in i gällande utfodring och lamningshjälp.


Den 22 april satte det igång och Saga födde det allra första lammet på Nedergård på över 50 år. Adam kom att bli en liten (senare rätt så stor) favorit och det enda svarta lammet.


Våren lät vänta på sig men när den kom gjorde den det med fart och vårbruket inleddes den 11 maj. När det var undanstökat planterade vi granplantor.


Så kom juni med sol, värme och torka. Fåren kom äntligen iväg på grönbete och fick njuta av grönt gräs och solsken. Torkan ställde till med problem eftersom gräset inte hann växa i takt med deras matlust, så jag spenderade en och annan timme per vecka med att flytta elstängslet mer eller mindre förgäves. I år måste det bli en förbättring på den fronten.



I juli började husbonden med en ny bisyssla och jag skötte gröngödslingsvallarna och plockade tistel

 
Mellan varven hann vi med lite avkoppling och många fina solnedgångar.


I augusti var det dags att skörda havre och honung




Hösten var lång och egentligen har den ju inte tagit slut än om man låter vädret avgöra årstiden. I oktober fyllde jag 35 år medan de halvt år gamla bagglammen i lagårdshagen växte med god fart och slaktdatumet närmade sig.



Månadsskiftet november-december kom med slakt och lillajullammkött och julstök.


Den här smickrande bilden på en tomtemor med halvslutna ögon togs efter byaföreningens julfest. Tomtemor hade just klivit in genom dörren när hon möttes av en paparazzi. Bilden beskriver bra den kaotiska julmånaden. Tomteverkstaden gick på högvarv och tomtemor lika så. Lagom till julafton sänkte sig ändå lugnet över oss.


Den här lilla änglaskaran får önska Er alla ett riktigt Gott och Lyckligt Nytt År!





LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...