fredag 7 november 2014

Vemod

Enligt Wiktionary är vemod en "(negativ) stillsam känsla av att något känslomässigt (positivt) betydelsefullt är över och aldrig kommer tillbaka". Det beskriver precis känslan när en fårsäsong är till ända och slaktgruppen lämnats åt sitt öde i slakteriet. Hagen är så väldigt tom när man kommer hem. Blicken söker av gammal vana djuren och förväntar sig se dem betande i allsköns ro. Alla i en klunga, förutom Freja ett antal meter ifrån och hennes döttrar, Alva och Berta, sådär mitt emellan eftersom de inte riktigt vet var de borde vara för flocken känns trygg, men mamma går ju där borta för sig själv, så kanske det är där man borde gå? Hur som helst, så syns inga djur, ingen egensinnig Freja, ingen skygg Saga med Bianca i släptåg. Inga andra heller. Allt ser så övergivet ut. Det känns vemodigt. Samtidigt är det början på ett nytt spännande fårår. Inne i fårhuset svallar känlorna heta när årets nya baggar Odin och Ragnar gör sitt yttersta för att vinna tackornas gunst. Odin har bevisligen haft framgång i sina frierier idag så om ca. 143 dygn kan vi vänta oss nya härliga, små lamm av Beyoncé. På bilden till vänster försöker han väcka Betsys uppmärksamhet. Hon föredrog ändå foderbordets gåvor. Det är äkta tonårskärlek, tackorna är "välutvecklade", mjuka och goa,  medan baggen är lång i ryggen, klen och gänglig, som vilken tonårsgosse som helst.
Ragnar har fått fjolårets tackor som sina sällskapsdamer, så han har fullt upp med att försöka bevisa att han inte bara är en liten tonårskläpp, utan en bagge som vet sin uppgift. Han har blivit alldeles omöjlig sedan han flyttade in till tackorna. Han stångas som om det var hans livsuppgift, och vi försöker sätta honom på plats innan han tror att han får styra och ställa som han vill. Man vill inte ha en bagge som försöker knäcka knäskålarna på en så fort han får chansen. Kanske det också beror på mindervärdeskomplex och är ett desperat försök att imponera på damerna. "Pang, där rök ämbaret, pang på dig saltsten, pang, där fick sig matte en smäll, är jag inte tuff, va'?" Nej, det måste bli ett slut på bärsärkagången. Så det så.

lördag 1 november 2014

Novembersol

Det har gått alldeles för länge sedan senaste uppdatering, jag vet. Vi kan väl säga att jag haft en kreativ paus och plocka upp tråden där den blev i september. Den här hösten har gått så fort så det känns alldeles overkligt att det redan är november och butikerna börjar plocka fram julgrejerna. Alldeles för tidigt, tycker jag, trots att jag är en julfantast.
Hösten är alltid arbetsdryg med fåren. Fårhuset ska fixas innan man tar in dem från betet, sedan ska de ska delas in i grupper och baggarna ska släppas till tackorna. Allt kräver en hel del planering och alltid är det inte heller det lättaste att få till det i praktiken. Speciellt inte utan fårhund. "Logistiken" är en av de största utmaningarna och kräver mycket förberedelser om man inte vill råka ut för en massa onödigt besvär och hysteriska djur. När man ska flytta en grupp från en plats till en annan har man i princip bara en chans, för misslyckas man, kan man lika bra glömma hela saken för en tid. Fåren glömmer nämligen inte i all hast om någonting skrämt dem. Då står de där på tryggt avstånd, 50 meter bort, när man kommer för att samla in dem i vagnen. Mellan raderna kan ni läsa att vi har erfarenhet av det också...
Nu är i alla fall alla inne som ska vara det, förutom Asta, som ännu går bland de tackor som åker till slakt i torsdag. Att hon inte är inne med baggen beror på att jag hade tänkt skicka iväg henne, men har tänkt om. Jag kan helt enkelt inte. Hon är för härlig för det.


De här tre banditerna hade släppt ut sig själv ur sin kätte i morse. Jag håller dem instängda i en kätte i hagen de nätter det fryser på, eftersom de kan glufsa i sig så mycket frusen klöver att de blir sjuka. Nu hade de bestämt sig för att inte finna sig i sitt instängda öde, så grinden var stångad i bitar. Jo, det blev några välvalda ord medan jag hämtade verktyg för att fixa eländet. Bull, till höger, är dessutom så stursk av sig så det är inte så skoj att stå med ryggen åt honom. Han hade i alla fall så pass mycket respekt för elskruvdragaren att han höll sig från att stångas när jag hötte med den mot honom när han kom för nära.





















"Tankern" (Freja) och hennes döttrar. Alva kliar sig och lite senare hade hon fällt omkull halva samlingskätten...


November när det är som allra bäst.

tisdag 9 september 2014

Aftonsol


Den som följt bloggen sedan begynnelsen vet att jag är svag för solnedgångar. 
Allt blir så fint i kvällssolen. Till och med den gamla, glesa laduväggen.


Det börjar bli svårt att hitta nya bildvinkar, eftersom jag för det mesta går till samma ställen.
Undrar hur många liknande bilder jag lagt upp redan...


Det finns väldigt mycket rönnbär i år. Vissa säger att det betyder snörik vinter, medan andra säger att rönnen inte orkar bära två tunga laster och att det därför blir snöfattigt. Jag misstänker att rönnbären i verkligheten inte har någonting att göra med snömängden.


Än ser man inte mycket av "ruskan", men den kommer väl sakta men säkert.



Det var så fin måne i går, så man fick lust att yla. 
Jag lät ändå bli för att inte skrämma fåren från vettet.




måndag 8 september 2014

Dumhet eller intelligens?


Stackars Bull blev alldeles ifrån sig när jag flyttade på elnätet lite för att ge dem ett nytt fint bete. Han vågade nämligen inte korsa linjen där nätet gick innan. En halv meter framför honom på bilden går den farliga gamla gränsen. Där vankade han olyckligt fram och tillbaka medan de andra gladeligen rusade runt och smakade på allt det nya goda. Visst är det ju ett slags tecken på intelligens, men samtidigt också på stor dumhet.

söndag 7 september 2014

Höstmorgon

Soliga söndagsmorgnar hör till det finaste som finns. Speciellt en dimmig, vindstilla morgon som den här. I ärlighetens namn var jag lite för sent ute för att hinna fånga den tätaste dimman på bild så jag gick till mina "djurälsklingar" istället. För några veckor sedan skrev jag att vi flyttat dem till betet de skulle få gå på till installningen, men det blev nog inte så. I går var vi tvungna att flytta dem igen. Gräset hinner inte växa i takt med deras matlust och jag vill ju inte att lammens tillväxt ska stanna upp. Det var med stor iver och höga glädjeskutt som de rusade in på det nya betet. Jag räknar med att flytta dem igen om ett par veckor och sedan ta in dem i början av oktober. Till höger poserar Beyoncé.




Det är nog ett hiskeligt galande om morgnarna nu när ungtupparna också har lärt sig hur man gör. Att ha en tupp som börjar gala fyratiden på morgonen är alldeles tillräcklig, fem är vansinne.

torsdag 4 september 2014

Allvarliga saker

Det är väldigt mycket krig och elände på gång i världen just nu och "krisen" i Ukraina har fått hela Europa att hålla andan och bäva för hur det ska sluta. Vi är så vana vid att det ständigt krigas i Mellanöstern, så vi har blivit avtrubbade på den fronten. "Ukraina-konflikten", däremot, kommer lite för nära inpå. Det känns inte bra med ett grannland som beter sig så aggressivt. Inte med vår historia. Det väcker spöken till liv. Vi finländare har ett speciellt förhållande till vår granne i öst. Man kan väl i ärlighetens namn säga att vi inte riktigt gillar den. Vi har fortfarande vinter- och fortsättningskriget i alltför färskt minne trots att det är länge sedan. Under de årtionden som gått sedan freden slöts, har vi ändå vaggats in i föreställningen om att vi är trygga nu. Jag vill tro att det fortfarande stämmer, men kan ändå inte låta bli att tänka: -Tänk om...? När ryska flygplan medvetet kränker vårt luftrum tre gånger på en vecka, då undrar man ju vad de vill få till stånd.
Jag tycker också att det känns lite konstigt att man pratar om "oroligheterna", "krisen" eller "konflikten" i Ukraina. Oroligt kan det vara i en skolklass och där löser man också konflikter, men där mänskor dör och pansarvagnar rullar på gatorna, där tycker jag man öppet och utan försköning kan prata om krig.

tisdag 2 september 2014

Röster från byn

Igår hittade jag en verklig pärla. En gammal C-kassett med ett bandat radioprogram från 1983. Jag har varit medveten om att jag och mormor medverkat i ett program om vår lilla by, men jag trodde inte att jag skulle hitta kassetten med inbandningen dryga 30 år senare. Programmet, som är nästan en timme långt, handlar om livet i byn och flere äldre mänskor deltar, bland dem min mormor. Eftersom det var hon som tog hand om mig på dagarna medan mina föräldrar jobbade, så kom jag också med på ett hörn. Jag fick mig många goda skratt när jag lyssnade på mig själv. Det märks nog att jag umgicks mest med vuxna mänskor, det kommer man inte ifrån. Jag verkar ändå inte ha lidit av tristess och ensamhet, i alla fall inte om man får tro mina egna ord. Ni kan ju lyssna själv...

måndag 18 augusti 2014

Maskinlära del 2.


Om du öppnar förfiltret till bränslefiltret och hittar liknande smörja som på bilden, då kan du sluta fundera över varför tröskan hostar och har sig. Putsa istället bort geggan och passa på att byta själva bränslefiltret också. Om det hann börja regna medan du servade maskinen: Vänta lugnt på uppehållsväder igen!

Maskinlära del 1. hittas här.

Skördat och klart

Det känns alltid lite extra bra när skörden är bärgad. Det är så många olika stressmoment innan dess, så man drar en lite djupare suck av lättnad när det är undanstökat. I år valde vädret, precis som i fjol, att slå om till mycket ostadigt och oberäkneligt exakt då tröskorna skulle ut på åkrarna. Sådant kan upplevas som väldigt irriterande kan jag berätta. Speciellt när man ska bala halm också. Då skulle ett par dagars uppehåll med sol och vind vara väldigt välkommet så halmen hann torka. En liten regnskur i havren är inte så farligt, det torkar upp fort och så kan man fortsätta tröska, men halmen behöver lite längre tid på sig. Det blev lite si och så med det nu, men vi har vagntork så det ordnar väl sig. Skörden blev riktigt bra, med tanke på hur underlig den här sommaren varit. Först var det mycket hett i slutet av april då vi sådde, sedan blev det kallt som bara den så inget grodde, hela juni regnade det och sedan hade vi fyra veckor utan en droppe vatten och 25-30 grader varmt.


Här ser man årets problem i ett nötskal. Där det borde växa havre, ser man bara klöverblom. Det här är ett återkommande problem i eko-odlingen. Åkrar med spannmål plus insådd gröngödslingsvall kan bli omöjliga att tröska när klövern växer förbi salugrödan. Meningen är förstås att den ska hålla sig i skymundan tills man tröskat. Det är ändå mer regel än undantag att den växer förbi på skuggiga och våta områden där spannmålen inte klarar av konkurrensen. Eftersom våren var kall och blöt så stannade havrens tillväxt ställvis upp totalt på det här skiftet. Synd.



















Humlorna och bina är i alla fall förtjusta i klövern, vilket ju är positivt.


Här har vi ett annat eko-problem. Åkermolke. Den breder ut sig med rask takt och är precis som åkertisteln svår att bekämpa utan gifter.


Här har vi ett riktigt skapligt skifte. Här har vi haft gröngödslingsvall i två år innan havren och det märks också på skörden.


Vi kör den amerikanska stilen med flere tröskor på rad. Skämt åsido, med tunga regnmoln på himlen och gamla slitna maskiner som turvis behöver lite första hjälp, så var det bra att ha båda i bruk.


Sist men inte minst, halmbalning i kvällssolen. Kan det bli mysigare? I sänghalmen kanske.

söndag 10 augusti 2014

Höstvittring

Det börjar dra ihop sig till höst. Trots att det har varit otroligt varmt så känner man det i kroppen på något sätt. Det är inte bara i luften det känns utan det är mer än så. Det kommer liksom en höstkänsla över en. Jag märker att jag i tankarna ofta är där, i hösten. Jag funderar på frostnätter och på installningen av fåren, trots att det är länge dit och jag funderar på slakten fast den är ännu längre borta. I tankarna kan jag också plötsligt befinna mig i lingonskogen eller på en skön promenad en solig höstdag när luften är så där klar som den bara kan vara en fin dag i slutet av september. Kanske det är så här man psykiskt förbereder sig för förändringen som kommer. Trots att sommaren nog är min favoritårstid, så är jag ändå glad över att vi har fyra. Det är roligt med omväxling.
Det här veckoslutet har vi jobbat med att få veden under tak, innan regnet kommer. Vi har också flyttat fåren till det bete de ska få vara på tills de tas in. I veckan som kommer borde vi börja skörda havren, så vi hoppas att regnet tar det lite lugnt nu. Det är ju ganska typiskt att det håller upp i fyra veckor, men då man ska börja skörda, då ska det också börja regna.


Det här är våra "ungdomar". De stackars små liven får verkligen känna av att deras plats i rangordningen är lägst. I hönsens värld sätts definitivt inte barnens behov främst. Nej, de ska veta hut och hålla sig undan. Uppstudsigheter accepteras inte utan bestraffas illa kvickt med ett nyp och en bortplockad fjäder. De får vara tacksamma om det blir ett havrekorn kvar efter att de vuxna ätit sig mätta. Om någon förresten behöver en tupp så har jag fem stycken överlopps!

fredag 8 augusti 2014

Svåra beslut

Hösten närmar sig och det betyder att jag måste börja tänka på saker jag inte alls vill tänka på. Det är dags att fundera på hur många får vi ska ha i vinter och vilka de fåren är. Vi måste också beställa tid till slakteriet och försöka sälja en del djur. Det är svårt. Eller egentligen inte. Så länge man låter förnuftet styra är det riktigt enkelt. Då stirrar man bara på modersegenskaper, mjölkproduktion, lammens tillväxtkurva, rygglinjer, benvinklar o.s.v. Så fort man tillåter sig att avvika från det sättet att se på saken och låter hjärtat blanda sig, då blir det svårt. Det blir rent ut sagt hjärtskärande olidligt. Det är då hjärtat börjar protestera mot att ta bort Ullis, som producerar superfina lamm, men har problem med juvret, eller Tovis, som inte klarar av att sköta alla lamm hon får, eller Dodis som är lite konstig och som två gånger i rad fått ett missbildat lamm, men två fina... Eller Saga som är totalt ohanterlig, men sköter sitt ena lamm utmärkt. Förnuftet säger att det är bäddat för bekymmer att ha kvar de här djuren, förnuftet säger också att grunden till all förädling är att med hård hand gallra bort djur med egenskaper man inte vill föra vidare. Hjärtat skriker: Nej, du kan inte boka slakt åt de här härliga tackorna! Lyssnar jag då till både hjärtat och förnuftet blir det mycket enkelt. Då försöker jag sälja de här djuren som landskapsvårdare, resten till avel och de finaste lammen håller jag själv. Det låter som en plan.

Alva, Frejas fjolårslamm. 
Vi har beslutat att göra oss av med alla korsningar och hålla oss till ren finsk lantras för att göra utfodringen så lätt som möjligt. Det skulle förstås kännas betydligt lättare att sälja dem än att skicka till slakt. Hör av er om ni eller någon ni känner är intresserad. Det finns också lamm och tackor av finsk lantras till salu.

Dodis med sina lamm Blondi och Bodil. 
Jag vägde dem idag och deras fyramånaders vikt ligger på ca 31 kg. Riktigt hyfsat.

tisdag 5 augusti 2014

Vilken sommar!

I juni gnällde väl de flesta över hur kallt och eländigt det var. Jag hörde nog till dem som gnällde högljuddast. Nu har man redan en längre tid klagat över värmen, som slår nya rekord nästan varje dag. Jag klagar inte. Okej, djuren lider och man får inte någonting vettigt gjort, men annars är det enbart skönt. Vi hinner nog frysa ännu. Jag är storkonsument av väderleksrapporter och har märkt att jag på sistonet vant mig så vid att tiodygnsprognosen ska visa 27-30 grader och sol, att jag inte vet hur jag ska kunna anpassa mig till något annat. Jag inser ju att det här måste ha ett slut också. Så länge det varar tänker jag i alla fall njuta. Det är ju inte helt fel med glass och honung i solskenet och simturer vid solnedgången. Jag tog en nostalgitripp till barndomen för någon dag sedan när jag provade vår gamla jolla efter en paus på ca. 20 år. Jag resonerade som så, att eftersom det är för varmt för att jobba så kan man lika bra leka. Det var nog lite spännande först, men ganska fort började jag längta efter hårdare vind. Förr gick vårt seglande rätt så långt ut på att få jollen att stjälpa, men det vill jag nog inte nu. Det är jag nog för gammal för.




söndag 3 augusti 2014

Gräsklippare


Det har varit tyst på fårfonten på sistonet så här kommer en liten uppdatering av läget. För tillfället lider djurstackrarna av hettan. De ligger mest hela dagarna och flämtar medan bromsarna surrar runt dem. Freja har varit sjuk i stort sett ända sedan klövbölden och avvänjningen av Bull. Jag har antagit att det är juverinflammation hon lidit av, men är inte säker. Någon slags infektion har hon i alla fall kämpat med. Juvret är tomt och mjukt nu men hon har haft feber i flera omgångar och fått tre penicillinkurer med varierande effekt. Jag hade redan börjat ställa in mig på avlivning men just nu håller vi andan och hoppas att det sakta går mot det bättre. Hon ska inte bli kvar här i höst men det skulle ändå kännas hemskt tungt med nödslakt nu.

Gräsklipparen framskider på bred front.


Minns ni "Dumbo"? Hon har vuxit till sig rejält! Stora damen. Samma gäller Beyoncé. Hon kunde inte ha fått ett mera passande namn, för hon är överlägset det mest graciösa och mest "dansanta" får vi har. Hennes skutt är i en klass för sig.


Här är "pojkarna". De är ena busiga och smutsiga baddare. De beter sig som vilka tonårspojkar som helst. Skuffas och busar och retas med varann mest hela tiden.






lördag 2 augusti 2014

En liten teaser...


Gräddglass, solvarma hallon och nyslungad honung! 
Prova honung på glassen och ni kan glömma karamellsåserna i fortsättningen.

P.s. Honungen kan ni förstås gärna köpa av oss. 

torsdag 31 juli 2014

En minihoneymoon

Eftersom vardagen trängde sig på med jobb och andra vardagliga sysslor direkt på måndagen efter bröllopet åkte vi istället på en liten minimal bröllopsresa helgen efter. Vi ville ju leva kvar i bröllopsbubblan lite till. Det blev en dagsutfärd med turbåt i skärgården till Tammio och Ulko-Tammio. Vädret visade sig från sin bästa sida, eftersom det var så gott som vindstilla. Ingen risk för sjösjuka med andra ord. Båten gick ut från Fredrikshamn och tog oss ut till Ulko-Tammio på två och en halv timme. Vi stannade och släppte av mänskor i fiskarbyn på Tammio på vägen ut och på hemvägen hade vi en stund på oss att gå i land och titta oss omkring.


Här närmar vi oss hamnen på Tammio. Förr var det en stor fiskeby med egen skola och ett sextiotal elever. Nu bor där officiellt bara en mänska året om, men desto fler sommargäster. På kajen stod två småpojkar och sålde rökt strömming åt saltsugna resenärer. Mums.


Sedan fortsatte båtresan ut till ön Ulko-Tammio som är en del av Östra Finska vikens nationalpark.


Ulko-Tammio spelade en viktig roll i Finlands försvar under fortsättningskriget. Där finns fortfarande tecken kvar på att ön varit befäst, bl.a. en kanon, bunkrar och en 70 meter lång tunnel. Ön ligger bara några kilometer från gränsen till ryskt vatten. Vid klart väder kan man se Hogland i horisonten. 





Naturen på ön är verkligen fin. Det finns allt från karga klippor till gröna lundar och passagen in och ur tunneln var nästan djungellik. Dit kommer vi att åka tillbaka, men då blir det med tält i bagaget.


På hemvägen gick vi i land på Tammio.




Jag rekommenderar varmt den här båtutfärden åt alla som är ens det minsta intresserade av skärgård och historia. Det finns så mycket att se i vårt vackra land, så man behöver inte åka långt bort efter upplevelser. Det tycker vi i alla fall. Till slut övernattade vi på hotell i Fredrikshamn, vilket ju var en upplevelse i sig... ingen luftkonditionering och olidligt varmt. Det gjorde det desto skönare att komma hem följande dag.



LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...