Långsamt farväl

Det var med lite sorg i bröstet som jag igår vände blad i kalendern. Att det är årets dystraste månad är ju lite trist i sig, men det sorgliga är att det står inplitat "slakt 8.00" på torsdagen den 28 november. Då är baggarnas dagar räknade. Det känns konstigt, jag har ju lamningarna i så färskt minne och nu är det plötsligt dags för slakt. Egentligen skulle det vara det redan, men jag var lite sen med att beställa tid, så nu får vi vänta en månad till.
Jag har ju psykat mig med att bagglammen ska slaktas, redan långt innan de föddes, men visst känns det lite hemskt. Det är första gången vi för djur till slakt, och det är ju också våra allra första lamm, så det är stora känslor i svall.
Det gör inte saken lättare att bagglammen är så innerligt snälla och kärvänliga.

Att försöka att inte fästa sig vid dem är inget alternativ för mig, det bara inte går så länge de är så få att man kan skilja dem från varandra. De är alla olika och på ett halvår lär man sig bra skillnaden i deras beteenden. Att bara se dem som blivande fårfioler, det kan jag inte.
Det får gärna kännas lite i bröstet, så vet man att man lever.

Stackars granar, de överlever inte den här behandlingen.

Adam, den förstfödde, har blivit så här stor.

Det är mycket smågnabb och härskarteknik baggarna imellan. 

Aron testar halvbrödernas nerver med att rida på deras ryggar titt som tätt.