Kratta, kratta...

Att ha en allé med ekar och lönnar längs uppfarten till huset kan ju vara trevligt ibland, men på hösten är det nog lite jobbigt, det måste jag medge. Mängden löv är helt totalt sanslös. Hur mycket man än krattar så finns det alltid lika mycket löv på marken och lika mycket kvar i träden. I alla fall känns det så. Jag är nu på inga vis den som står med krattan i högsta hugg hela tiden, men visst är det ju roligare att kratta torra löv på hösten än våta, fastklistrade, mögliga löv på våren. Dessutom grönskar ju gräset så mycket fortare om man har krattat ordentligt.
Själva krattandet är egentligen inte det största problemet, utan att få bort högarna med löv. Det är det allra tristaste momentet.Därför låg fjolårets lövhögar kvar i våras... tillsammans med en massa okrattade löv. Det är inget att vara stolt över precis. Målet är att det inte ska upprepas i år, men jag lovar ingenting. Kommer vintern plötsligt och de fryser fast, då ligger de där precis som i fjol.



















Marken är full av löv och träden likaså. Då är det lätt hänt att jag börjar leka och gör färgskalor istället för att kratta...



















...eller fotograferar lite blomsterprakt...



















...eller går och tittar till mina "gossar".

Algots min är alla tiders! Vilken pussmun. Aron myser mot pappas kind. 
Smutsgrisar är de allihopa eftersom de sportar med att rida på varandras ryggar.

Kommentarer

Populära inlägg