onsdag 31 juli 2013

Ditt och datt

Här på bloggen har det varit stillsamt, så här kommer veckan som gått i ett nötskal.



















Medan husbonden mockade ut skiten ur fårhuset drack jag champagne med mina bästa väninnor i en stuga vid havet. Arbetsfördelning som passar en prinsessa, I say.
Jag hade nog ändå varit totalt värdelös i det jobbet, eftersom ströbädden var en dryg halv meter tjock och hård som betong av hoppackad skit och halm.

Våra "skogsbässar" har hållit sig sysselsatta med att röja sly och blåbärsris. 

På veckoslutet tältade vi på en liten holme. Jag sov som Törnrosa på min uppblåsbara simmadrass, medan husbonden hade ett ynkligt liggunderlag. Orättvist igen.




Kvällsmål och morgonmål. Tur att vi hade korv oss med när det bara blev en abborre. Morgongröten var extra god med blåbär direkt från riset på fatet.

Den här veckan har börjat med ved, ved och mera ved. Ved i säckar, ved i pallar och ved i lidret. Nu har vi så gott som all ved under tak. Nu kan det bli vinter. Nå nej, det får det nog inte bli, men om det vill sig så illa, så kan vi börja elda med torra klabbar av alla de slag och dimensioner. Den här sommaren har det varit bra torkväder i motsats till ifjol. Då regnade det titt som tätt och veden hann inte bli ordentligt torr. Det är för jävligt att elda med ved som inte vill brinna utan bara fräser och ryker och är möglig på ytan.
Veden värmer nog som allra mest när man radar den i pallar en dag som denna, när det är stekhett ute. Okej, i bastun värmer den nästan lika mycket.

Vid sidan om håller jag på med ett beställningsarbete. Det är jätteroligt att rita igen. 
Synd att det inte finns mera tid för sådant.

lördag 20 juli 2013

En ny hage

Vi har länge planerat och fantiserat om att hägna in ett skogsområde som gränsar till baggarnas hage. Nu är det gjort och det känns bra! Både för oss och baggarna. Deras bete börjar ta slut och det var på tiden att de fick ny mark att utforska. På det sätter får de mat samtidigt som de putsar upp skogsdungen åt oss. Skogsbete är förstås inte det effektivaste sättet att föda upp lamm på, men man tager vad man haver. På ett skogsbete finns också flere giftiga arter men man får bara lita på att djuren själv kan välja, så länge det finns någonting att välja bland. Det ska bli spännande att följa med hur växtligheten förändras på lång sikt när den betas. Jag håller på att bli en gräsnörd, jag medger...


















Balder inspekterar konstruktionen medan hans söner har fullt upp med att smaka på allt det goda gröna. Adam ser ut som en liten björnunge med sin bruna, lurviga päls.

Den tvåbenta fick bråttom att äta upp hallonen innan det var för sent.

tisdag 16 juli 2013

Bisyssla

Vi, eller närmare bestämt husbonden, har en ny bisyssla. 
Låt mig presentera det senaste tillskottet på gården: Italienska bin.


De här baddarna och deras tiotusentals vänner surrar sedan en vecka tillbaka i två bikupor i en skogsglänta här intill. Roligt och spännande! Mycket nytt att lära sig och vi hoppas förstås kunna skörda lite honung i sommar ännu. Det är otroligt fascinerande hur ett bisamhälle fungerar, men det går jag mer in på en annan gång. 


Våra bisamhällen är avläggare, d.v.s. samhällen som delats i år. Här läggs den första skattlådan på, i den samlar bina honung.

Den första gnistan till intresset för bin tändes för två år sedan när vårt hus plötsligt omringades av en stor bisvärm som av någon anledning hade gett sig av från sin kupa. 
Vi satt på balkongen när vi hörde ett bedövande surr närma sig och märkte att en svärm var på väg in i vår skorsten. Det blev bråttom att gå in och tända papper i pannan för att få dem på andra tankar. En lång stund var luften så full av bin så man inte kunde gå ut. 
Småningom började de samla sig i en lönn på gräsmattan och jag ringde en biodlare som kom och hämtade dem. Vems de egentligen var vet vi inte. Så vitt jag vet har ingen i närheten biodling. Nu får vi bara hålla tummarna att våra egna inte svärmar.

Luften är svartprickig av bin.

Här har de samlats i en stor klunga. Hela "klimpen" är bin.

måndag 15 juli 2013

Gräs och ogräs

Som eko-odlare och fåraherde får man bekanta sig med båda slagen. Dagarna kretsar i stora drag kring gräs av olika slag.
Vilken gröngödslingsvall skall slås till nästa? Var håller ogräset på att ta över? Är det här skogspipa eller sprängört? Är den giftig? Förstår fåren att inte äta liljekonvaljblad?
Var skall jag slå tilläggsfoder åt baggarna?
Har tackorna ännu någonting att beta eller skall stängslet flyttas? Massor av frågor angående gräs kretsar dagligen i mitt huvud. Just nu håller jag på med krigsföringen mot tisteln. Jag skrev om det ifjol också. Det kan man läsa här. Det är ett evighetsprojekt som aldrig kan vinnas, men ändå kan man inte sluta kämpa. I praktiken innebär det att jag går runt dikeskanterna med röjsåg och där tisteln växer mitt bland havren så plockar jag. Åkertisteln sprider sig både med frö och rotskott och den är jävligt duktig på det. Om man låter den fara fram fritt, så sprider den sig fort från dikeskanten över hela åkern. Dessutom räcker en liten rotstump till för att det ska bildas nya plantor. På ekogårdar hör den definitivt till de mest svårbekämpade ogräsen. Dikeskanten på bilden är full av tistel och tittar man in bland havren är det fullt av små skott som håller på och sprider sig in i åkern.

Så här vill jag inte att det skall se ut!



















Det är ändå inte bara ogräs som växer i åkerkanten. Jag fick ett gott mellanmål också.



Dagen fortsatte med slåtterkrossning av gröngödslingsvall.
Gröngödslingsvall kan man läsa mer om här.

Det var den här dagen i ett nötskal. Imorgon ser programmet mycket lika ut. Det har jag ingenting emot. Synd bara att jag har en rygg och nacke som skulle passa en prinsessa bättre.

söndag 14 juli 2013

En öde ö

Det har varit härligt väder det här veckoslutet så igår morse packade vi båten och åkte ut till en liten holme för att lata oss. Det har jag väntat på hela sommaren. Det är den ultimata avkopplingen att bara få vandra runt och njuta av vågornas brus, solen och doften från havet. Jag kommer inte på rak arm på någonting bättre.


Det bästa är att det finns ingenting man kan göra, annat än njuta. 
Då blir också de annars så evigt tråkiga sakerna roliga. 

Som att tvätta och koka potatis.

Eller tvätta fötterna.

Nästa gång ska vi tälta. Det var länge sedan jag sov i tält sist, kanske det är därför jag väntar så ivrigt på det. För att jag glömt alla negativa sidor, alltså.

onsdag 10 juli 2013

Jag bara undrar:

Hur söt kan man bli?

Man borde inte ha favoriter, men ibland kan det vara svårt att låta bli.
Alva, vårt korsningslamm, är bara för god.

Alva och Ava. Ava är Ullis lamm och mamma upp i dagen.

tisdag 9 juli 2013

Farmari 2013

I fredags åkte vi iväg på en liten minisemester till Seinäjoki. Målet för den dryga fem timmar långa bilresan var lantbruksmässan Farmari 2013.
Vi valde, vår vana trogen, att undvika motorvägar och köra mindre landsvägar istället. I praktiken betyder det att det tar ungefär en halv timme längre att köra, men man hinner se och uppleva så mycket mer så det känns som det går mycket fortare än när man susar fram mellan ljudvallarna på en motorväg och blir alldeles bedövad av uttråkning. När vi åkte till Ähtäri djurpark (ca 320 km) för ett par år sedan visade det sig att den kortaste vägen omfattade ca 60 kilometer grusväg. Inget för den som är rädd för stenskott i lackeringen. Efter det kändes vår egen fem kilometers grusväg som ingenting.
Hur som helst, jag skulle ju skriva om mässan... en typisk lantbruksmässa med djur, maskiner och olika förevisningar. Där ordnades också FM i fårklippning, vilket var en av orsakerna att vi åkte dit. Inte för att delta dock, utan för att se hur det går till när "stora pojkarna" klipper. Två minuter och så är fåret klippt. Helt skrattretande lätt ser det ut, men med facit på hand vet man ju att det inte är fullt så enkelt.
Det var skönt med lite omväxling, hotellmorgonmål och nya intryck.
Nu är vi fulla med inspiration för nya vanvettsaffärer igen!



















Den finska sommaren är nog så vacker. 
Det skulle finnas hur mycket som helst att se i Insjöfinland.

Ett par ekologiska grisar.



















Två lantraskor. Östfinsk "Kyyttö" till vänster. Nordfinsk "lapplandsko" till höger. 
Se så fint den matchar björkarna.

Den här härligheten stannade vi och beundrade på hemvägen. 


Jag kunde ha stannat i den hagen hela natten. 
Det finns inte mycket som är lika rogivande som en flock betande kor i kvällssolen.

Okej, kanske en flock betande får i så fall. 
Jösses, så mina småflickor ser stora ut på den här bilden.



torsdag 4 juli 2013

Revirmärkning

Här på bloggen har det varit stillsamt på sistonet. Det är helt enkelt så mycket annat som skall göras att när jag sedan sent på kvällen skulle ha tid och ro att sitta ner och skriva, då orkar jag inte.
I lördags hade vi tänkt oss en dag på sjön, men vädret var lite sämre än vi hoppats på så vi åkte till Högholmen (djurpark) istället. Där är det skönt att gå omkring och titta på djuren, äta glass och bara lata sig. Det kan man inte göra hemma, då kommer man alltid på någonting man borde göra. Det blev inte många bilder på djuren eftersom de har så täta galler och smutsiga glasrutor så det blir bara dåliga foton. Dessutom ligger de ju ofta någonstans i gömman och trycker så man inte kan vara säker på om det överhuvudtaget finns något djur i buren.

Det här såg så makabert ut så jag måste fotografera. Det ser ju ut som hela gänget var döda. Mongoliska vildhästar som ser allt annat än vilda ut.

Det här är en inspirationsbild. Det är nämligen en hönsgård. 
Så här skulle våra höns också kunna bo...



















Utsikt över huvudstaden.


Sist men inte minst; djurens konung. Han visade sin överlägsenhet på ett aningen fräckt sätt. Han vandrade fram och tillbaka en god stund, röt och hade sig tills han plötsligt tryckte upp baken mot gallret, lyfte på svansen och märkte ut sitt revir med en rejäl dusch lejonpiss. Det blev liv i folksamligen kan jag berätta. Tre tonårsflickor stod mitt i siktet och vi alldeles intill dem. Flickorna blev helt nerpissade och vi fick några stänk på oss också. Det är en intressant känsla när man står och stirrar lejonet i baken och inser vad som kommer att hända, men ändå reagerar några hundradelssekunder för sent. Jag hann bara tänka "det är nu man borde flytta på sig". Det var ju nog lite coolt att gå hem med lejonpiss på byxorna. 
Lärdomen i det här inlägget är: När ett lejon märker sitt revir sprutar han piss som en högtrycksspruta rakt bakåt ett par, tre meter.


LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...