Orosmoment

Att ha djur, eller barn, innebär att man ofta får gå och oroa sig för än det ena än det andra. Att få lammen välskapta till världen är bara en liten, liten början på en lång och osäker väg där mycket kan gå fel. Det har vi ju redan nu fått uppleva med Dodis lamning. Sedan börjar man oroa sig över om de får tillräckligt med mjölk, har tackan tillräckligt för tre, låter hon dem dia eller knuffar hon undan dem, växer de tillräckligt snabbt och jämnt o.s.v.
Ullis har orsakat några gråa hår åt mig genom att vara otroligt kräsen med maten, eller närmare sagt med proteinet. Hon vill ha sin havre utan rypspellets, det har hon gjort klart. Hon vill helst inte heller ha ärter i sin havre och inte heller sojakross. Ingenting som matte försöker lura i henne går hon på. Att en tacka kan sortera ut ärter ur havren när hon äter den med huvudet inne i en liten skopa utan någon som helst sikt, det är beundransvärt. Eller frustrerande... Protein är viktigt för mjölkproduktionen men det låter hon sig inte bekomma. Hon äter ändå hö och havre med god aptit, men någonting lurt är det nog med henne. Ett annat orosmoment är Algot, som börjat halta på vänster bakben. Han är Ullis största och präktigaste lamm men igår märkte vi att han inte vill stödja på benet ifråga. Han rör sig nog helt smidigt på tre ben och diar med god aptit men någonting är ju på tok. Hoppas det bara är en stukning som leker fort och ingen ledinflammation eller annat hemskt.

Freja ,"Björnen", har ännu inte lammat utan blir bara bredare och bredare.

Ikeas klädkorgar håller inte att klia rumpan på för en höggravid tacka, ifall någon undrat.