Stora mot små

Helsingin Sanomat skriver idag om de små mataffärernas kamp mot de stora marketarna, om hur små affärer som säljer inhemskt, ekologiskt och närproducerat skall kunna klara sig i konkurrensen med de stora kedjorna. De gör nämligen inte det.
En efter en får de lägga lapp på luckan.
I artikeln intervjuar man Anton & Antons grundare, Niina Hietalahti. De har haft stora problem med att hitta utomstående finansiärer för att kunna utveckla och utvidga sin verksamhet. Investerare är främst intresserade av IT-branschen och spelutvecklare.
Suck och stön, säger jag.
Roten till det onda är förstås att de små affärerna naturligtvis inte kan sälja till samma pris som de två stora kedjorna i vårt land och då har de heller inga kunder. Hietalahti säger så här: "Suomessa ei edelleenkään ymmärretä täysin, ettei halpaa ruokaa ole. Halpa hinta otetaan aina tuottajan selkänahasta." Fritt översatt: I Finland har man ännu inte riktigt förstått att det finns ingen billig mat. Det billiga priset tas alltid från producentens ryggskinn. Hon anser också att marketarnas billiga urval förvränger bilden av matens och servicens pris. Så sant, så sant. Vi kunde ju alldeles nyss läsa om hur man upptäckt att t.ex. ananassaften som säljs i S- och K-affärerna, under deras egna "billighetsmärken", härstammar från fabriker där man använder sig av tvångsarbete.
Vad skall man säga? Är det så vi vill ha det? Vill vi köpa sådana produkter? Ananassaften är nog ingalunda den enda produkten med tvivelaktig bakgrund.
Så vad skall vi göra åt saken? Jag vet inte! Det skulle vara lätt att säga att vi alla skall handla i små affärer som säljer inhemska produkter, men faktum är ju att vi inte har råd att göra det. Matkassen blir fort tre gånger så dyr och det går bara inte. Problemet är med andra ord så mycket större än vad vi rår på med våra matuppköp. Är det rent av så att vi i dagens värld värdesätter alldeles fel saker?