Öde och elände

Igår var jag på Svenska Teatern och såg musikalen Kristina från Duvemåla. Oj, oj, oj så bra! Jag har hört folk som tyckt att den är för lång med sina tre timmar och femtio minuter, men det tycker inte jag. Hade den varit kortare så hade den varit rumphuggen. Då hade inte allt viktigt rymts med helt enkelt. Om man inte alls är bekant med berättelsen och inte läst böckerna upplever man det säkert helt annorlunda. Berätta gärna vad ni tyckt om ni sett den!
Förutom musiken, som var helt i en klass för sig, var det intressant att se hur de byggt upp berättelsen och scenografin.
Det är fascinerade hur man med så enkla medel kan förmedla precis rätt känsla. Att jag är så begeistrad beror säkert också mycket på att jag är en stor fantast av berättelser från förr, om fattiga mänskor   och deras kamp för överlevnad. Historia har alltid intresserat mig. Till favoriterna hör bl.a. böckerna om Stormskärs Maja, Himlens vrede och Utvandrarserien. Gemensamt för dem alla är att de handlar om gångna tider och ett liv så annorlunda än det vi lever idag. Alla är de också mer eller mindre tragiska. Just som jag vill ha det. Varför vet jag inte. Samtidsromaner med lyckliga slut är absolut inget för mig.

Bilden av de två torra tallarna får illustrera det här inlägget och om ni undrar varför så kan jag tvinga på er en tolkning: Jo, tallarna har tynat bort av torka, sjukdom, väder och vind men står ändå fortfarande sida vid sida och håller om varandra, lite som Kristina och Karl Oskar. Just så tragiskt, men ändå romantiskt, som jag vill ha det.