Granen...

... står så grön och grann i stugan. Eller granen står så gles som fan och lutar...

Det är väl lite både och, men där står den nu i alla fall och gott doftar den. Det är nästan lika viktigt som hur den ser ut. Vår familj har alltid varit kräsna med julgranar, så till den milda grad att vi letar och letar i timtal tills vi tappar bort oss i skogen och till slut ändå får ta första bästa, eller sämsta, gran. I år var inget undantag. Vi brukar ta toppen av träd som skall gallras bort, då får man en gran med långa, grova, fina barr. Problemet med den metoden är att det är fråga om så stora träd att ögat bedrar en när man försöker avgöra om toppen är tillräckligt tät. Så gick det i år igen. När granen låg omkull visade det sig att det var en meter mellan kvistvarven. Hah, det fick lova att duga.
Nu bär det av till huvudstaden, mat på vikingarestaurang och a cappella julkonsert på Finlandia-huset. Nice, I say!