Rännskit och täckdikning

Det har varit mycket att stå i med så bloggandet har blivit lite lidande. De nya tackorna har fått diarré... just precis vad vi behövde så här strax innan baggen ska komma. Jag vet ju att omställning i utfodringen kan ge våmstörningar, men torrhö och några korn havre tycker jag inte borde ställa till med en sådan rännskita som Saga har.
Jag hade skiljt åt dem från de andra för att sakta och försiktigt vänja dem vid lite havre och för att de skulle få äta sitt hö i fred. Nu verkar det då som om en liten, minimal gnutta havre skulle ha varit för mycket.
De kom till oss direkt från ett skogsbete, där de varit hela sommaren, och deras avföring verkade ganska fast och normal när de kom. Nu är pärlorna ett minne blott och man skulle tro att vi har skaffat kalvar om man skulle gissa djurslag enligt skiten... Jag har provat en egen huskur och skaffat ett pulver som ska sänka våmmens ph, men det är ju inte så lätt att få någonting som inte är gott, i djur som är allt annat än tama. Tvångsmatning är det sista jag vill ta till nu när vi försöker tämja dem och få dem att lita på oss.

Köldknäppen under veckoslutet kom mycket passligt. Ytan på de genomblöta åkrarna frös så pass mycket att vi kunde börja plöja utan att behöva slira runt i lervällingen. Vi har också grävt några öppna diken på de blötaste ställena och håller nu på och drar täckdikningsrör och fyller igen. Där vi var idag kunde man ha åkt skridskor på åkern.
Kvällen avrundades med tuppslakt. Den här gången var det nog nära att tuppeländet hade blivit rävmat. Den var nästan omöjlig att plocka fjädrarna av och överlag var det bara allmänt motbjudande idag. Usch, men skit den som ger sig, så nu väntar den i kylen på att bli sås.

Så här roligt kan man ha med halmen i kätten. Tovis har klätt ut sig till matte!