Veterinärbesök

Nu har vi haft veterinären här för första gången. Hoppeligen dröjer det länge innan hon behövs på nytt. Vi upptäckte igår kväll att det var någonting skumt med Dodis kissande. Hon kissande alldeles för ofta men ändå kom det knappt någonting alls, bara några droppar i taget. Först tänkte vi att det kanske hängde ihop med begynnande brunstperiod, men ganska fort började vi misstänka någon form av urinvägsinfektion. Jag repeterade sjukdomskapitlen i fårböckerna men hittade ingenting om urinvägsinfektion hos får.
I morse gick jag med fåren en timme i hagen för att följa med hur Dodis betedde sig, hur ofta hon kissade, hur mycket det kom och om avföringen var normal. När det visade sig att hon försökte kissa med högst 15 minuters mellanrum började jag bli orolig på allvar. Sedan märkte vi också att hon, som brukar vara den första att stiga upp, blev liggande när de andra steg upp för att komma och möta när vi hämtade färskt gräs. Hon steg nog upp efter en stund, men försökte genast kissa och lade sig ganska fort igen. Då ringde jag veterinärjouren. Jag hade redan tidigare ringt en bekant fårägare men hon hade inte stött på motsvarande symptom under sina 20 år med får.
Veterinären kom rätt så fort för att ta urinprov och mäta om Dodis hade feber. Fåren var inne och åt hö när hon kom och det var intressant att se hur de reagerade när de såg henne. Jag är alldeles övertygad om att de kom ihåg henne från tidigare. Jag vet att uppfödaren anlitat samma veterinär och de här flickorna kom nog ihåg henne från något Maedi-Visna blodprov eller liknande. De blev som förbytta och försökte genast fly ut genom dörren.
Jag fick locka in dem med lövruskor och sedan blev det jakt på Dodis. Ett 40 kilos får är överraskande starkt och snabbt när det försöker fly. Jag blev alldeles till mig för jag hade aldrig kunnat tro att det skulle vara så svårt att göra en undersökning på något av våra får eftersom de är så lugna och snälla och låter oss göra vad som helst. Tydligen gäller det inte veterinären... Jag fick hålla Dodis inklämd i ett hörn med all min kraft.
Det värsta var urinprovet. Då ska man tydligen täppa till näsborrarna på fåret så det i panik kissar på sig. Jag kände mig som världens värsta matte när jag med våld klämde Dodis om nosen medan hon trodde jag skulle kväva henne. Usch! Jag kan slå vad om summan på veterinärräkningen att vi själv hade lyckats mäta febern och ta ett urinprov på Dodis ute i hagen, utan att hon ens märkt någonting. Nåja, nu är det gjort och hon fick en spruta med värkmedicin och en spruta antibiotika. Nu ska vi själv sticka antibiotika i henne i fyra dagar. Få se hur det går, med tanke på hur uppskrämd hon blev idag. Veterinären ringde och sade att på basen av provet har hon inte kristaller i urinen men nog röda- och vita blodkroppar.
I morgon får vi noggrannare resultat. Hoppas verkligen antibiotikan hjälper fort för det är hemskt att se ett djur lida, speciellt när det är vår lilla söta Hellan Dodis.


Kommentarer

  1. Usch då! Kissprovet lät inte roligt alls!! Huj!
    Hoppas lilla Dodis blir frisk snart!
    Hur var de annars som ni valt ut just henne
    till avelsdjur?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo det var traumatiskt för oss alla!
      Djuren har valts ut av en fårrådgivare hos uppfödaren. Det valdes ut de tre bästa för att det skulle vara friska djur med bra gener att bygga upp en lite större besättning med. Dåliga egenskaper går ju lätt i arv till lammen.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg