Kukikuu-u!

Hahaa! Nu blev de fast! De senaste dagarna har det stundvis hörts konstiga, obekanta läten från hönshuset, men när man har gått och tittat har det blivit tyst.
Den här gången, däremot, fick jag mina misstankar besannade. Där stod han, den lille tuppbaddaren på stegen och skrek. Kukikuu-u, kukikuu-u, kukikuu-u! Lät helt patetiskt, men inte mindre roligt för det. Ljudet går inte att jämföra med Unos, och dessutom var det alldeles för snabbt och lät liksom lite prövande och försiktigt. När han såg mig slutade han och återgick till sitt vanliga pipande ljud, som de har när de tigger. Snart kan man vänta sig en salig kakofoni av ljud, när alla sju börjar öva...
De stora hönsen hade siesta, då vilar och sandbadar de.